Logiken själv

Intressant händelse i förrgår: Sitter på en busshållsplatsbänk med min väska bredvid mig på bänken. Någon snubbe traskar fram till bänken och sätter sina två väskor på den så att den blir helt "fullsatt". Han ber sedan mig ta ner min så att han kan få sitta.

Logik i världsklass signerat snubben.

Allt jag gav honom var en konfunderad min och en lika frågande blick på hans två väskor. Och kanske ett "Näää..Alltså..".

Då förstod han sitt misstag och gav mig ett skratt tillbaka som svar. Jag skrattade lite också.

Men sedan så flyttade han inte på någon av sina väskor för att kunna sitta. Märklig stämning då.

Märkliga stämningar skapas av märkliga män I guess!

//Förövrigt...Så ber alla SJ att dra åt helvete någon gång. Det inte alla vet är att de är på väg dit. Grovt försenade.

MONSTERINLÄGGET DEL 2: TOPP 9 BÄÄÄSTA ALBUMEN I ÅR (FÖRRA ÅRET NU)

9. AraabMUZIK - Electronic dream

Araabmuziks platta lever upp till sin ytterst självgoda titel. Detta är utan tvekan en elektronisk dröm. Skivan är drömlikt bra och tillika drömsk i sitt sätt ljuda ut ur högtalarna. Electronic dream svävar ut någonstans i gränslandet till ens medvetande. Kombinationen mellan typiska 00-tals ravehooks och de avstannande beatsen är hypnotiserande. Du behöver knappt notera att musiken är i dina öron när du lyssnar, du behöver bara fokusera på att åka blåa linjen till rätt station. Streetz tonight är bara en i mängden av lysande tunnelbanelåtar på skivan.


8. Destroyer - Kaputt

Destroyer bjuder tillbaka oss till 80-talet, precis som Twin Shadow gjorde förra året. Till skillnad från Twin Shadow väljer dock Dan Bejar att ta det lite långsammare. Kaputt är kort och gott behaglig. En hälsning från saxofonens storhetstid i form av en smekning. Destroyer levererar alltid med stor känsla. Lyssna bara på Chinatown. Kanske bästa grejen att chilla till under 2011.





7. Tune-Yards - WHOKILL

Årets kanske kaxigaste platta är signerad av en brud vid namn Merill Garbus. Uppenbarligen är hon excentriciteten personifierad, i alla fall om man lyssnar på denna skiva. Det här är attityd på all världens droger samtidigt. Och med all världens musikaliska influenser samtidigt. Puräkta flum blir inte mer catchy än som i till exempel Gangsta eller Powa. WHOKILL hade kunnat vara ännu högre upp om den inte tappat, ja nästan allt, på de tre sista låtarna som är rätt intetsägande.



6. Bon Iver- Bon iver

Bon Iver gav oss For Emma, forever ago och nådde med den ut ur skogen han spelade in skivan i, smärtfritt förbi pretentiösa kritiker och vidare till den stora massan. Det var inte forever ago han gjorde detta så förväntningarna på uppföljaren var..tja..STORA. Allt Vernon gjorde var då att gå ifrån det avskalade och skicka in lite kraft, lite elgitarrer och annat gött. Och ja, när Perth nådde sitt dundrande trumpetackompanjerade klimax förstod vi direkt att han hade lyckats.


5. M83 - Hurry up, we're dreaming
Ett dubbelalbum kom lastat med tonvis och åter tonvis av nya M83 låtar. Dubbelalbum gör mig och väldigt många andra skeptiska. Ofta så hittar man 10 stycken låtar som tillsammans skulle forma en fullständigt lysande platta. Men så finns det 10 stycken låtar till som kanske inte riktigt når upp till samma nivå och förstör helhetsintrycket. På Hurry up, we're dreaming är inte ens låten med barnet som pratar om en groda (Raconte moi une histoire) onödig. Och vem fattade inte direkt att Midnight city skulle bli enorm? M83 har inte skalat av någonting instrumentalt heller. Ett bombastiskt mästerverk är vad detta är.


4. Smith Westerns - Dye it blond

Det var väl knappast något nytt Smith Westerns kom med tidigt i år med Dye it blond. Hederlig Bowie-influerad rock med svävande sång. Men jisses, vilken perfekt rockplatta det var och är ändå. Inte en svag låt, högt tempo, varierande... Ja, den har det mesta och borde ha slagit större om man frågar mig. Inledande låten Weekend hade kanske årets mest klockrena riff bara för att ta ett exempel. Eller All die young, som bara är rent av gåshudsframkallande. Det behöver inte alltid vara så jävla komplicerat......



3. Shabazz Palaces - Black up

.....Men ibland är det riktigt jävla underbart om det är lite komplicerat också. Som på Black up. Jag är inte Sveriges mest hängivna hiphopare men när jag snubblar på något som försöker vara riktigt nyskapande med beatsen och inte bara texterna så lyssnar jag noga. Shabazz Palaces fångade mig direkt. Black up är galen. Så fort man tror att man fått grepp om en låt så byter den skepnad. Och precis i slutet av skivan när man egentligen inte hade orkat ett annat hjärnskruvande experiment så fyrar Shabazz av en riktigt radiohit i Swerve.. Så sitter man där. Sjukt imponerad.





2. PJ Harvey - Let England shake

Aldrig brytt mig speciellt mycket om PJ Harvey. När jag nu har rotat i hennes portfolio av skivsläpp så kan jag inte säga att jag är sådär grymt imponerad. Anledningen till att jag gjorde just det var ju dock den att jag är grymt imponerad av Let England shake. Skivan har inte en svag låt. Inte heller en enda känsla som inte kommer till sin fulla rätt. Nej, en av årets bästa grejer var helt klart att höra PJ Harvey gå upp i falsett om krigets baksidor och hennes hemland. Det är nästa svårfattbart hur varje låt kan vara så skavanklös, som The last living rose. 2.21 min lång, mer behövs ej.




1. Gang Gang Dance - Eye contact

Jag minns första gången jag lyssnade på första låten Glass jar. Jag minns hur jag väntade och väntade i sex förtrollande flummiga minuter på att låten skulle sätta igång. För det kändes som att den skulle göra det, den laddade för något. Och Gang Gang Dance levererade. Glass jar drog igång med den bästa psykadeliska synthslingan jag hört. Gåshud direkt. Den som väntar på något gott... Sen kom mäktigt tunga andra låten Adult goth som ett brev på posten. Och sen nästa flummiga mästerverk efter det andra. När Gang Gang Dance levererar det man har förväntat sig handlar det om detaljer man inte förväntat sig först och främst. Som helhet är Eye contact årets bästa lyssningsupplevelse. Punkt.