6. Surfer Blood - Astro Coast
Jag
tror jag skrev att Surfer Blood är allt det Weezer borde ha varit idag. Det kanske inte är "spot-on" men jag tycker det duger som förklaring till varför Astro Coast är grym. Det var längesedan en så rakt igenom gedigen poprockplatta kom. Kanske till och med "Pinkerton-längesedan". Jag har tjatat om 6-minutersdängan Anchorage som innehåller årets mest självklara riff (glider in efter 3.30 i låten). Det är den absoluta höjdpunkten men man kan heller inte se förbi varken de tre inledande übercatchiga spåren eller låten som är skyldig till alla Weezer-jämförelser, Twin peaks.5. Tame Impala - InnerSpeaker
För alla som
gillar Dungen är det bara att lyssna och antingen hata Tame Impala för att de låter exakt som Dungen eller älska dem av samma anledning. Jag väljer att reagera på det senare viset. Det är som att Gustav Ejstes slutligen vågat göra en platta på engelska och överträffat alla förväntningar. Så är ju inte fallet men det är en kul tanke som faktiskt för min del ökar lyssningsvärdet på InnerSpeaker något så grymt. Eftersom Ejstes gick och blev lite för fin i kanten med "Skit i allt" så vinner Tame Impala med ruffiga låtar som Desire be, desire go och Solitude is bliss årets psykadeliska rock-battle med råge.4. Caribou - Swim
Dan Snaith är hela
tiden inne i en förändringsprocess men jag hade inte förväntat mig något som Odessa när jag för första gången satte igång singeln på Spotify någon gång förra våren. Det var dock precis vad jag ville höra, det var så jag ville att Caribou skulle låta utan att jag ens visste det innan. Så att säga. Det bästa med Swim är dock avslutningen med låten Jamelia, årets överlägset bästa klimax, så gåshudsframkallande.3. Twin Shadow - Forget
Första spåret T
yrant Destroyed luktar lite The National, fast Twin Shadow gör det till och med lite bättre. Twin Shadow gör det till och med till en av årets bästa låtar. Sedan blir det 80-tal för hela slanten. Men med Forget så tror jag nog det här soundet gör ett första riktigt överseriöst försök att landa i folkets medvetande igen. Jag menar, sätt på dig den pastellfärgade kostymen och kör nedcabbat till tonerna av For now eller I can't wait och bara fatta grejen.2. Yeasayer - ODD BLOOD
Han som jag köpte skivan av ville inte att jag skulle köpa den. Han hatade Yeasayer för att de hade gått och blivit så poppiga. Det var t
ur att jag redan hade bestämt mig. För det första behöver man inte vara så jävla svår hela tiden. Och för det andra, det finns för fan inte mycket som inte är innovativt på ODD BLOOD. Nej, den där skivförsäljaren var ute och cyklade på djupt vatten. Det Yeasayer släppte i år var en platta som saknar motsvarighet, det finns inget annat som låter som ODD BLOOD. Jag tror den där skivförsäljaren sitter hemma och smyglyssnar på den här plattan just i detta nu, dansar loss till O.n.e och gungar till I remember, bara glider genom alla tio spåren i något slags hypnotiserat tillstånd. Utan svårigheter, ibland ska det vara lätt att lyssna på något svårt.1. Titus
Andronicus - The Monitor"I WAS BORN TO DIE JUST LIKE A MAN!!" skrålar Patrick Stickles i Four score and seven. En riktig man lyssnar på Titus Andronicus. Så mitt förslag är att alla män som ska ut ikväll såhär på juldagen trycker igång The Monitor eller Titus debutalbum och ballar ur på riktigt.
