Pantamera.

Gick med en rejäl burksamling till pantning här om dagen. Jag gillar hur det alltid står på pantmaskinerna att man inte ska "kasta in brinnande eller giftiga föremål" i dem. Kunde det inte lika gärna stå det på dörren till Konsum också i sådana fall? Eller är det extra vanligt förekommande att folk kastar in brinnande eller giftiga föremål i pantmaskiner?

Nästa gång kanske jag tar med mig en molotov cocktail till Konsum och bara testar att kasta in den i butiken!

"Ahmenvafan! Ajja, om du måste kasta in den där så får du väl göra det då, men du ger fan i att kasta in den i vår nya pantmaster 3000! Det ska du vara på det jävligt klara med!"

//Förövrigt... Så hade jag fem kassar med burkar när jag skulle panta. Mjukisbyxor och en trasig jacka. Upptäckte att ingen bil stannade när jag skulle över ett övergångsställe. Undrar om det fanns ett samband där?

Battle of the burk av pickles.

Textutdrag från en fransk artikel om svensk handboll som jag översatte med Google translate (Jag vet, lite nördigt att sitta och försöka läsa sådant men sån e' ja'):

Jag nämnde i går "Battle of the gurka" i artiklar om guldålder svenska handboll. Jag har haft fel: det är faktiskt "Battle of the burk av pickles" ("Gurkburk" på svenska). Jag vet inte detaljerna idenna strategi, som genomfördes av den svenska förbundskapten Bengt Johansson på 90-talet, men jag förstår varför det kallas så. Som jag förstår, "Bengan" (smeknamn Bengt Johansson) var på den tiden, hjälten i en annons för en sås gjord av gurkor, och Sverige var road av tonen i coach,som uttalas "Goukbouk"istället för "Gourkbourk" till den grad att det blev namnet på en taktiskhellre se spel.

Otroligt roligt får man ju säga. Enligt google translate så har denna franska journalist översatt gurkburk till "Battle of the burk av pickles". Jag tvivlar en aning på att det verkligen är så. Men kul är det i alla fall.

//Förövrigt...Så var låten Chinatown med Wild Nothing förra årets kanske bästa. Destroyers nya singel heter lustigt nog Chinatown och är så pass bra att den nog kan växa till sig och bli detta års bästa. Nu ska jag in på Spotify och söka på Chinatown. Liksom hitta ett mönster.

Schizo-flempan och huset från helvetet.

Jag tillbringar mycket tid i Flemingsberg, "Flempan", söder om Stockholm, eftersom jag studerar där."Flensburg", som jag själv brukar kalla stadsdelen, är nog ett av de allra sjukaste ställena i Sverige arkitekturmässigt. Det är snudd på bisarrt hur många olika stilar på byggnader man har lyckats kräma in på ett och samma ställe.

På en väldigt liten yta finner man...

...Huddinge sjukhus.
Hemska och åter hemska Huddinge sjukhus. En enorm öststatsbetongklump right outta hell som tar säkert fem minuter att promenera längs. Det räcker för den delen med att promenera förbi det här sjukhuset för att drabbas av svåra panikkänslor och behöva gå in. Det här huset slukar själar.



...Miljonprogrammet i Flemingsbergs centrum.
Det här huset ligger mittemot Huddinge sjukhus. Snacka om natt och dag. Jag antar att de behövde kompensera med lite färger i området. Flemingsbergs miljonprogramshus är nog bland landets mest lyckade annars, de är ungefär 20 stycken och alla i olika nyanser av skrik. Genialt!








...Södertörns högskola.
På bilden syns min skolas panorama-rymdskepp till bibliotek. Själva huvudbyggnaden går i samma futuristiska stil, likaså Karolinska Institutet vägg i vägg.





"Flensburg" är utan tvekan en stadsdel som dras med ständig identitetskris på grund av dess osammanhängande arkitektur. Fast i en tid när ungdomar ljuger om att ha psykiska problem för att verka lite coolare kanske en stadsdel som känns lite schizofren också kan kalla det sin image.

När jag satt och förundrades över hur extremt fult Huddinge sjukhus är så fick jag för mig att rota i en Flashback-tråd där folk diskuterat vilken som är Sveriges allra bedrövligaste byggnad. Huddinge sjukhus hade fått sina röster här och där. Men när någon publicerade bilder på Helsingborgs lasarett dog liksom diskussionen ut. Det var klart, allt annat såg ut som Taj Mahal i jämförelse. Jag ger er dödsångest i byggnadsform:


Som ni ser på skylten framför är inte bilden svartvit. Arkitekten gjorde ingen hemlighet av att till Helsingborgs lasarett kommer man för att dö en långsam och oändligt smärtsam död.











//Förövrigt... Så har båda mina vinterjackor gått sönder. Samtidigt lyder löpsedlarna runtom i staden: "Iskylan håller i sig till april". Suck.

Tobo, definitely not the place to bo.

Vilket typiskt jävla måndagsmörker. Jag har glömt mp3:n i Stockholm. Jag klarade mig utan den på vägen upp till Gävle men då var det torsdagskväll och helg på väg. Nu är det måndag och inget mer än en stundande tuff pluggvecka ligger framför mina fötter. Känner för att sparka lite på den.

Ny kurs på G dessutom och jag har inte riktigt vågat kolla på kurslitteraturlistan än. Känns som något som kan framkalla sveda och värk i plånboken.

En annan är i alla fall en något sådär rutinerad Upptåget-passagerare. Ingen av stoppen i hålorna mellan Gävle och Uppsala irriterar mig nämnvärt. Bara lite. När jag inte har Mp3:n. Fan. Tobo är jävligt, måste vara det onödigaste stoppet i hela vida Sveriges spårsystem.

Om Tobo-kossorna lite otippat skulle vara ute och ströva mitt i vintern, så kan väl någon av dem bara kliva på tåget för att liksom stryka under hur nedrans fel det är att Upptåget stannar där.

//Förövrigt... Så tänkte jag packa lite nu.

Den här kommer du inte kunna vara utan i år.

Smith Westerns - Dye it blond
Det här är allt jag behöver idag. Jag behöver bara den solklara hitlåten med det otroligt medryckande riffet, Weekend. Jag behöver bara nynna till de rent löjligt bra verserna i Still new. Jag behöver bara gunga med benet till svängiga Imagine Pt. 3. Jag behöver bara gå in i trans och glömma allt till drömska (Alldeles fullpott-jävla lysande) All die young. Jag behöver bara ta in ännu en suverän poprockdänga i Fallen in love. Och sen behöver jag bara en till sådan i End of the night men jag får också fantastiska Only one och Dance away av bara farten. Emellan de sistnämda låtarna får jag dessutom en svulstig singalong-fullträff i Smile. Och när jag egentligen inte behöver mer för att klara mig igenom en bakis-söndag som denna så får jag också en stark avslutare i Dye the world. Jag behövde bara en genomlyssning för att förstå att jag inte kommer kunna vara utan den här plattan i år. //10.0

Superseriösa kromosomrubbade Sverige

För inte så längesedan så läste jag en artikel på Aftonbladets hemsida som handlade om debatten om vem som skulle få figurera på Sveriges kommande 200-lapp. Jag läste även kommentarerna, liksom för att leta efter riktigt sjuka förslag från ironiska människor eller bara förslag från människor med någon kromosom för mycket eller för lite.

Här följer några exempel på vad som förekom (Betygsättning 1-5):

Sven-Göran Eriksson
Betyg: 2
Nja. För ojämn hårväxt.










Leif "Loket" Olsson
Betyg: 5
Här behöver vi inte ta hänsyn till hår-problemet. Här behöver vi bara ta hänsyn till sådant som legendstatus och karisma. Ett glimrande, alldeles lysande förslag.










Linda Rosing

Betyg: 3
Någon kvinna på Aftonbladets forum hävdade att hennes man skulle bli mycket snålare om Linda Rosing fanns på 200-sedeln. Jag förstår inte riktigt det. Men eftersom Rosing är ett med sveriges mest exporterade människo-stereotyp så kan hon få lite poäng av mig i alla fall.






Per Gessle

Betyg: 0
Nej, nej, nej...









heatoN
Betyg: 1
En Counter strike-lirare på en svensk sedel. Tja, det är i alla fall bättre än Gessle.










Naken-Janne
Betyg: 4
Blir det helbild på sedeln är det ju suveränt. Jobbigt. Suveränt jobbigt!










Knutbypastorn
Betyg: 3
Har bra hårväxt men sämre värderingar och världsbild.










//Förövrigt...Så kan vi ju alltid ha en bild på Mohammed på 200-lappen. Skulle bli spännande! Kanske lite väl spännan..Eller..Nja, Astrid Lindgren, vi kör på Astrid Lindgren.

Hipsters just wanna have fun

Det är dags att erövra Girls just wanna have fun. Bara ta emot den med öppna armar, omfamna den med full kraft och slita den ur den stora massans händer. Vi ska dränka oss i Cindy Laupers ljuva smurfstämma precis när vi känner för det. När vi ses på lördag eller myser på fredag, när vi äter kyckling på måndag eller på torsdag. Det kommer bli en sjujäkla åktur. Vi kommer inte ens behöva vara ironiska, för vi ska ju erövra den. Den bästa av hipsters kommer att se hur seriösa vi är med att vi gillar Girls just wanna have fun. Han eller hon kommer få ont i magen av att försöka insupa den med samma lätthet hur dyngrak han eller hon än är.

Vilka är vi? Vi är de som har bra smak men inte gör en så stor grej av det.

Vad vill vi? Ha kul.

Allvarligt talat dock. Den är riktigt bra. Jag skiter i dess målgrupp, alltså inte kvinnor överhuvudtaget utan just det faktum att det är de som är låtens målgrupp. Hade jag skitit i kvinnor hade mina håriga och ölmagiga chanser att någonsin ha ett förhållande igen sett mörkare ut än Kameruns avbytarbänk. Och den situationen vill man ju inte försätta sig i.

//Förövrigt... Så ska jag spela Fifa nu.

Sport, bara sport, bara massor utav sport.

Tacka vet jag sportsändningar på teve. Under en ytterst medioker söndag som denna kan man fullständigt dränka sig i dem. Hittills har jag betat av lite italiensk fotboll (Lazio-Sampdoria) och en gnutta skidskytte. Nu sitter jag och kollar på Västerås - Edsbyn i Elitserien i bandy, kommentator Chris Härenstam har nämligen förmågan att göra en enkel bandymatch i serielunken hyfsat spännande med sin entusiasm och inlevelse.

Framöver denna söndag planerar jag att kolla på Frankrike - Egypen i handbolls-VM, lite mer italiensk fotboll (Lecce-Milan) och lite amerikansk fotboll.

Amerikansk fotboll förövrigt, är en ny bekantskap för mig. Sedan 10:an landade likt en klick grädde på moset i det analoga tv-utbudet har jag följt NFL ganska hyfsat. Det är inte som den sport man är van vid, det är korta spelsekvenser och man undrar om spelarna verkligen är trötta efter en match. Men så smått börjar man ändå lära sig att tycka om det hela.

Det roligaste är dock jakten på ett nytt favoritlag i en ny sport. Jag minns själv hur jag trodde den engelska fotbollsligan hette Arsenal till en början, hur fan jag hade kommit till den slutsatsen minns jag tyvärr inte, men jag skulle väl tippa på att det var fråga om läsförståelse. Året var 1998 och jag hade lärt känna sporten genom intensivt tittande på fotbolls-vm i Frankrike. När jag sedan blev varse om att min favoritspelare under vm 1998, Dennis Bergkamp, spelade i ett LAG som hette Arsenal var saken klar.

Än så länge har jag inte fått anledning att börja heja på något NFL-lag men det är ju vägen som är mödan värd.

//Förövrigt... Så är handboll en nygammal kärlek. Det svenska landslaget har visserligen haft skrala framgångar de senaste åren men jag tycker faktiskt inte, nu när jag sitter och följer VM i Sverige på tv, att jag haft anledning att sluta kolla på sporten. Handboll är fan lätt topp 3 i kategorin tittarvänliga sporter.

Det eviga skottandet.

- Jag bor fan hellre i en bajshytta någonstans i Afrika än här nu, sa min bror Tomas samtidigt som han skyfflade ännu ett lass snö upp på högen utanför huset. Jag höll med. Högen börjar se riktigt jävla monstruös ut vid det här laget. Det är även en hög som lockar till sig alla kvarterets ungar för att leka herre på täppan och kasta snöbollar på förbipasserande, ofta skottande, människor. Som mig. Och min bror. När ännu en snöboll från ett arrogant litet barn träffar ens jacka med en kraft som inte ens skulle döda en mygga, är det bara att tänka att man inte är värd mer och att livet su..Öm.

Jag kastade faktiskt en snöboll tillbaka också.

Höll på att träffa rakt i ansiktet på en tolvårig tjej.

Starkt gjort Simon, starkt gjort.

Det var i alla fall inte hårt.