En KB-fräsning hit och dit.

Kungliga biblioteket är ett seriositetens högnäste här i Sverige.

Eftersom jag är en ytterst omogen man på 22 år minus ungefär 5-6 mentalt så trivs jag inte riktigt på KB. Dessvärre måste jag sitta där nu vare sig jag vill det eller inte på grund av den c-uppsatsen jag samlar material till för tillfället.

Jag sitter där med en kursare tillika polare och bara glömmer att jag sitter i ett bibliotek hela tiden. Vi glömmer rätt och slätt att prata tyst, eller viska som det heter. Lite respektlöst förstås men ska man vara riktigt jävla petnoga så sitter vi faktiskt i mikrofilmssalen vars apparater låter som motorcyklar när man spolar banden.

Tycker att man kan prata då. När det ändå är massa oljud.

Fast man ska kanske inte göra det ännu värre.

Nåväl, en tant kom fram och fräste lite idag. Vi respekterade hennes fräsande och kommer göra det framöver också om folk kommer fram och säger åt oss att dämpa volymen.

Men de kommer att behöva göra det varje gång vi är där. För grejen är den, man kan alltid prata på som vanligt tills någon säger till.

Kungliga biblioteket ligger vid Stureplan också. Ett annat ställe jag inte riktigt känner mig hemma på. När jag promenerar över Stureplan känns det lite som jag glider på kotlettfrillevax utan att aldrig riktigt gojsa ner mig i det. Jag bara glider, känner doften av något jag säkerligen skulle anamma om jag hade pengarna men som jag nu tar avstånd från.

Kotlettfrillan är något jag aldrig skulle kunna besvära mitt utseende med dock. Omöjligt.

//Förövrigt...Så har jag fyllt spottkoppen på snusdosan två gånger om idag. Försöker stänga den, det går inte. Försöker förstå hur jag kan ha snusat så mycket, det går.