BLLLÖÖÖOUUUDXDD

"Våra värsta år" på teve nu, Eller "Married with children" som det egentligen heter. På amerikanska.

Frågan om det är för sent eller för tidigt för Al Bundy?

Sent är väl min chansning.

Eftersom det är måndag.

Måndagar var inte gjorda för det här.

Men mina skor är utan tveka gjorda för att gå i, som Cher skulle ha sagt. Och visst fan promenerade jag hem. Ungefär.

//Förövrigt... Så har definitivt inte samhället format måndagar till dagar värda att komma ihåg. Fredagar och lördagar bjuder tack vare ren automatik på spänning, spänning värt att berätta om imorn när jag inte har så här pass mycket promille i bllloooooodet.

Jag är världens ödmjukaste snubbe. Och Sveriges mest populära tjockis sedan 2005 (Vi glömmer dig aldrig Svullo)

Hoppet är inte det sista som överger en, det är bukfetman.

Så vitt jag vet så var jag normalviktig när jag föddes. De obligatoriska 3 kilona och lite till. Så vitt jag minns så har jag dock alltid varit lite överviktig. Alltid haft lite kagge, alltid en haka extra eller två. Så har det bara varit.

Men det är en ödmjukhetens bukfetma och en ödmjukhetens dubbelhaka jag besitter. Är man inte helt fager får man ju se till att utveckla andra aspekter av sig själv. Man lär sig att vara rolig, en "klassens clown" och så lär man sig att vara fruktansvärt socialt kompetent. Lite övervikt kan ju som bekant göra en lite osäker på sig själv, vilket ofta leder till att man lägger på sig ännu lite mera. Övervikt kan tynga ner en mentalt men eftersom jag i övriga aspekter utvecklats till en alldeles lysande människa med ganska gott självförtroende, så ser jag alltså min övervikt som en för ögat synlig ödmjukhet.

Lite extra tyngd som tillåter mig att ha båda fötterna på jorden, inte sväva iväg och bli alldeles odrägligt jävla självgod.

//Förövrigt...Så har jag egentligen inte så här höga tankar om mig själv. Men detta fungerar i alla fall som förklaring om någon skulle få för sig att kalla mig tjock.