Skulle åka tillbaka till Stockholm idag var det tänkt. Hade en kursstart i huvudstaden idag efter nästan en hel vecka föreläsningsfritt som jag valde att tillbringa där jag kommer ifrån. Det gick dåligt. För efter att ha misshandlat snooze-knappen ett antal gånger för mycket, så hade även klockan oväntat nog tickat ett antal gånger för mycket. Det är faktiskt oväntat att klockan tickar vidare när du trycker på snooze-knappen. Av någon anledning är det alltid så jävla oväntat, chockerande och oändligt stressande att se att man inte har stannat tiden med den där knappen.
Ska uppfinna en snooze-knapp som stannar tiden på ens väckarklocka. Då behöver man i alla fall inte gripas av panik förrän man ser en annan klocka, typ den i köket efter att första koppen kaffe fått dina ögon att sluta kisa, ditt medvetande att sluta vara löst och dina öron att sluta brumma.
När jag väl klev upp så var jag tvungen att ta en dusch på det också.
Tro mig. (Säger jag och framställer mig själv som om jag alltid är hur fräsch som helst)
Jag var tvungen. Det hade varit ett brott mot mänskligheten i Gaddafi-klass ifall jag satt mig på tåget som jag var.
Så jag tog en snabb på ca fem minuter. Ok, typ tio minuter för vattnet var så superbt varmt och skönt och bredvid vattnet var det så jävla osuperbt kallt. Så det blev nog tio minuter. Vilket ledde till att jag missade bussen som helt säkert skulle ta mig i tid till tågets avgång.
Det fanns dock en bussavgång till som näppeligen skulle få mig att hinna i tid. När jag vandrade upp till hållplatsen hittade jag en tia. Av någon anledning tänkte jag vid samma ögonblick som jag plockade upp tian att "nu har turen vänt" även fast jag bara hade mig själv att skylla på så här långt. Sorry Fru Fortuna. Jag inser det onödiga i den tanken så här i efterhand.
Kanske var det Fru Fortuna som på förhand tröstade mig lite eftersom hon visste hur jävla skit det skulle gå sedan. Bussen stannade nämligen på alla hållplatser för att plocka upp folk och alla som klev på hade något slags problem som de skulle fråga chauffören om till råga på det ( Det kändes i alla fall så). Så medan jag satt där och kokade i min lilla stressgryta, bönade och bad att chaffisen skulle trampa pedalen i backen tyst för mig själv (Som en riktig svensk), så fortsatte klockan att gå.
När bussen slutligen var framme i centrum så var det bara att hoppa av i 120 km/h och försöka springa allt jag kunde till tåget. Givetvis var dock den bra trottoaren fram till tågstation avstängd pga något slags takarbete antar jag, "Fotgängare hänvisas till andra sidan vägen" stod det. "Fuck me" tänkte jag och drog över till den andra sidan, den sämre sidan, eftersom den uppenbarade sig som ett isigt helvete.
Jag köper inte att helvetet enligt legenden ska vara varmt utav bara fan. Det är nog is överallt därnere. Is är värre. Speciellt om man springer i hög hastighet på det. Med sneakers.
Såååå.... Jag drog en vurpa av den högre graden och landade rätt obekvämt på min högra armbåge. Reste mig sedan upp lika snabbt men insåg att jag hade för ont för att sprinta vidare, så jag kastade min hipstermössa (Köpt på Dressman så det är en fejkhipster) i backen, drog några inte så väl valda ord, kastade en intensiv blick på fjortistjejerna som stod och fnissade en bit bort. Fick dem att sluta. Dagens enda seger hittills.
Efter en stunds desorientering som en följd av ilskan så kunde jag även se mitt tåg tuffe-tuff-tåga iväg på säkert avstånd.
Så jag gick till Donken och köpte en Cheese för tian jag hittade istället.
Innerst inne visste jag nog att jag inte skulle hinna så fort jag klev ur sängen.
//Förövrigt...Så tycker jag Fru Fortuna kunde ha bjussat på....Låt säga...I alla fall en femtiolapp!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar