Hoppet är inte det sista som överger en, det är bukfetman.
Så vitt jag vet så var jag normalviktig när jag föddes. De obligatoriska 3 kilona och lite till. Så vitt jag minns så har jag dock alltid varit lite överviktig. Alltid haft lite kagge, alltid en haka extra eller två. Så har det bara varit.
Men det är en ödmjukhetens bukfetma och en ödmjukhetens dubbelhaka jag besitter. Är man inte helt fager får man ju se till att utveckla andra aspekter av sig själv. Man lär sig att vara rolig, en "klassens clown" och så lär man sig att vara fruktansvärt socialt kompetent. Lite övervikt kan ju som bekant göra en lite osäker på sig själv, vilket ofta leder till att man lägger på sig ännu lite mera. Övervikt kan tynga ner en mentalt men eftersom jag i övriga aspekter utvecklats till en alldeles lysande människa med ganska gott självförtroende, så ser jag alltså min övervikt som en för ögat synlig ödmjukhet.
Lite extra tyngd som tillåter mig att ha båda fötterna på jorden, inte sväva iväg och bli alldeles odrägligt jävla självgod.
//Förövrigt...Så har jag egentligen inte så här höga tankar om mig själv. Men detta fungerar i alla fall som förklaring om någon skulle få för sig att kalla mig tjock.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar