Källarmonstret.

Tog en kaffe i solen imorse. Sedan dess har jag tagit formen av ett vedervärdigt källarmonster. Genom ett litet överkantshängt fönster med dekorativa gula mönster, ett sådant som inte avslöjar mer om vad som finns utomhus utöver om det är ljust eller inte, når några tama strålar så långt som en meter bakom mig. Det ger mig ingen värme. Det ger mig bara ångest.

Nu går jag ut igen. Peace out.

//Förövrigt...Så är jag otroligt svag för kobjällror i musik.

Glad påzk.

Själv tillbringar jag min långfredag som man ska tillbringa den. I lidandets tecken. Jag är lite bakis sådär. Inget jag är stolt över, så vi lämnar den biten. Snart. Jag tänker inte sitta och skryta över hur jävla bakis jag är och skapa någon skenbild av att jag är häftigheten personifierad bara för att jag tog en öl för mycket igår. På festival kan man göra det. Men var dag är faktiskt inte festival som Dungen sjunger i en alldeles förträfflig låt.

Se så, se så... Då har man konstaterat att det är dumt att supa. Det är på den här bloggen de stora insikterna finns att läsa.

Vi ses i dum-dimman på lördag. Dumma dim-huvven.

//Förövrigt...Så är Tune-yards nya platta WHOKILL ett bra sätt att få långfredagen att verka lite kortare. Det galnaste jag hört på länge, den kanske faktiskt ökar ens lidande på många sätt med sin skränighet men den fascinerar, tar dig igenom många av dagens minuter och sätter ett leende i ansiktet på dig.

Imorgon ska jag spela fotboll.

Tack gode gud för det.

Finns få bättre saker i livet.

Frågan är hur mycket jag kommer kunna njuta av det. Jag har stått på ett löpband i 40 minuter det senaste året. Det är allt. Vem vet, detta kanske blir ett uppvaknande, vändningen som sänder in mig på en väg fylld av blod, svett och tårar till beach.... 2022.

Ungefär så otränad skulle jag nog tippa på att jag är.

Jag ska gå på fotboll också. Gefle-Trelleborg på Strömvallen, en match som bara de närmast sörjande kan bry sig om. Det är den, ohotat, osexigaste matchen under hela den allsvenska säsongen. Om man räknar bort Trelleborg-Gefle på Vångavallen. Eftersom jag dock finns bland de där närmast sörjande så kommer jag att stå och våndas på läktaren. Eller våndas och våndas.

//Förövrigt...Så gillar jag att våndas på Strömvallen. Jag har då inte missat en match sedan 2004, så vitt jag minns. Jag är inte den som är den som skäms över att hålla på "tråkiga Gefle".

Jag är dålig när jag sitter här och sitter här.

Är det något jag har fått lära mig under den här terminen när jag har betat mig igenom Idéhistoria B så är det att den vite, västerländske, heterosexuella medelklassmannen är orsaken till all världens sorger. Med lite reservation för det där med medelklass, överklassen är än mer skyldig till jordens orättvisor. Men i mångt och mycket stämmer detta.

Jag är förjävlig. Jag är jädrans jävla förjävlig nu när jag sitter här framför datorn och studerar ("bloggar" är synnerligen närmare sanningen) och inte gör ett skit åt det faktum att jag och mina jämlikar har ställt till med massa skit, massvis med skit.

Fast man ska kanske inte ha för dåligt samvete. Ska vi tro på reinkarnation så kan vi säga att jag i ett tidigare liv har levt med flugor i ansiktet och en svullen svältkagge, dött i aids och blivit belönad för mitt lidande med en plats i solen och snön på Svea Rikes i nuläget lite i smyg grönskande yta.

I en essä ska jag i vilket fall som helst gå till attack på västerlandet. Kritisera dess skeva bild av österlandet. Kolonisera inte mera med tanken, så att säga. Det är i första hand något jag måste göra för att få 7.5 fina västerländska högskolepinnar men lite i andra hand så ska jag kritisera mig och mina likasinnade för att själv må bättre.

Här ska sågas. Här ska straffas. Självplågeri. Jag är dum i huvudet som har svalt Alladin, Indiana Jones och Prince of Persia med hull och hår. Det är så det är där nere i mellanöstern, det är vildsint, barbariskt och laglöst, det är mystiskt, sagolikt och inte alls som hemma. Det är precis så det är. I våra huvuden, för våra ögon. Nu ska jag bearbeta mina tankar, få lite mer förståelse för vad det innebär att vara västerlänning, gå till botten med mig själv och mina förutfattade meningar. Det här blir, som man säger på det lite kluriga världsspråket ironiska, jävligt lätt.

//Förövrigt...Så trivs jag bäst hääär där jag kan ta det lugnt och dofta på snusprillorna. *Sniff, sniff*

PÖWAH! Sommarens soundtrack?

Peter, Bjorn and John - Gimme some
Peter, Björn och Johns nya platta är trevlig. Ska en annan, väldigt skitnödig person vid namn mig, lyssna på något lättsmält så ska det defintivt vara sådan gitarrbaserad powerpop som PB&J framför på sin nya skiva Gimme some. Det har New Pornographers lärt mig för inte så längesedan. Alla snälla läsare får helt enkelt öppna trumhinnorna och ta in låtar som Dig a little deeper, Second chance och Lies. Jag lovar, det kommer inte skada. Det kan snarare förgylla, sprida lite glädje under en förfest till exempel. Jag kan se många användningsområden för Gimme Some. Personligen tror jag, att jag med många andra har hittat ett sommarens soundtrack här. För mig klår det här till och med Lykke Li. PB&J har nog helt klart kommit med det bästa svenska hittills detta år. Tre tummar upp! 8.5/10

Betingad av samhället.

Tyckte precis jag hörde pistolskott utanför fönstret (Förmodligen en smällare). Slängde en blick på klockan rent impulsivt. Jag menar, som en riktig jävla supermedborgare, ett skolboksexempel, ett föredöme! Ett föredöme som skulle veta att klockan var exakt 23.32 när det small då polisen senare stod i dörröppningen och undrade.

Nu när jag tänker på det... Nu när jag skriver ut det sådär. Varför i hela fridens namn slängde jag en blick på klockan? Samhället har sannerligen stöpt mig i en viss form.

//Förövrigt...Så tycker jag alla borde ta sig ett litet skratt till företagsnamnet på bilden längst ner i det föregående inlägget. Det kan vara medvetet att de valt en font som ger en sådan association. Jag menar, nu minns jag exakt vad företaget hette och var det ligger. När jag tänker efter så är det nog helt och hållet jävla smäll-medvetet. När jag ändå är igång, stället ligger på Hantverkargatan på Kungsholmen.

Stockholm, Sverige.

Vår i huvudstaden. Någorlunda åtminstone, varmt var det men det grönskar och frodas ju inte direkt på bilderna. Det fick nämligen bli en promenad längs Norr Mälarstrand på Kungsholmen för att hålla min ytterst outvilade kropp igång och eftersom jag hade kameran i skolväskan så dokumenterade jag.

Baksidan av Preem-macken, jag använder mig av bestämd form singular här eftersom den säkert är ganska beryktad med tanke på dess väldigt O-mackiga adress Norr Mälarstrand. Och, som ni ser, så är det även lite hus bakgrunden.

Det här är ingen sådan där gränd som man får beskriven för sig i dyster våldsromantisk litteratur, det här är en gränd som du vill möta folk i. Även om det är mörkt och personen du möter är två meter lång och stadig. Gränden ger ett väldigt tryggt, bastant intryck. Det här är något att luta sig mot i vått och torrt.

En Stockholmssymbol av allra högsta rang syns på denna bild. Dock utan den pondus och det majestät som byggnaden brukar framställas i. Stadshuset alltså. Men det förstod ni nog. Det var inget medvetet stilgrepp att förminska stackars stadshuset. Jag håller inte på med stilgrepp när jag plåtar. Annars så ser man bilar. På en parkering.















Här blev det nästan lite mörkt, lite ödesmättat. Husen blev genast lite ilsknare också, de ser lite bestörta ut. Meeen, det bästa med Stockens innerstadsarkitektur är att den allt som oftast är en blandning mellan ljust grönt, ljust rött och ljust gult. Färgglatt och ofarligt. Och ganska trevligt. Men inte tråkigt. Grått är tråkigt. Så den där ödesmättnaden är inte så påtagande. Nu vet jag inte vad jag snackar om längre. Nästa bild!











Stockholm fångad i en betongtornado. Eller Stockholm och Stockholm...Hade det varit Stockholm som varit fångad i betongvirveln så hade man sett Globen eller det tidigare nämnda Stadshuset där i. Nu kan det lika gärna vara vilken stad som helst. Men faktum är att det är Stocken där i, sett ur grodperspektiv från Rålambhovsparken.

Har du problem med låset? Eller bara behöver installera ett eller nåt? Kontakta inte Lågkompetens AB.

Mitt obehag för det seriösa. Och mitt hat mot spoilers.

Jag har ett inbyggt, indoktrinerat hat mot det seriösa. Jag avundas människor som kan vara seriösa men jag hatar dem också ibland. Det är deras fel att jag måste ta rollen som nöjet i nyttan gång efter annan. Man ska vara seriös heter det. Själv känner jag en större dragelse till det oseriösa. Seriositet är allt som oftast bra att kolla på, att insupa. Men att utföra den själv, att vara seriös, det är en pina om något. Seriositet är tv-sändingarna från riksdagen du ser under för- och eftermiddagar på SVT, en svettigt plågsam långsträcka i en 70 graders uppförsbacke i 70 grader celsius. Det händer inget om man är för seriös. Det oseriösa är det man hittar genvägarna och genidragen i.

Men det är defintivt en symbios. Helt klart. Det ska vara lagom, det ska vara lite i varje. Det är då det blir stordåd. Vad man nu än tar sig för. "Lagom" förresten, där har vi en norm som är svårare att ta sig runt. För allt som oftast är det ju faktiskt så som jag lyft här innan, lite av en extrem och lite av en annan extrem ger ofta jävligt fina resultat.

"Lagom" står sig redigt starkt, kanske lite för starkt i den tidigare nämnda riksdagen. Hade någon varit lite färggladare, lite offensivare, lite mer vågad, kanske till och med lite mer oseriös inne i maktens korridorer så hade vi kanske inte behövt se SD klampa in där förra hösten.

//Förövrigt...Så läser jag "Doktor Glas" nu. Ni vet den där romanen av Hjalmar Söderberg, den som man hört om men kanske inte läst. Jag har alltså inte läst den innan. Förördet av något patrask som kallar sig Kerstin Ekman spoilar hela boken. Är den så vida känd att man redan ska veta hur det slutar innan man har läst den frågar jag mig? Inte fan är den väl det? Kerstin Ekman, hon måste vara någon slags elitist som tror att de enda som köper "Doktor Glas" i nyutgåva är sådana finkännare som vill avnjuta ett fint svenskt litteraturstycke i lite lättare pocketform denna gång. Sådana människor som redan är bekanta med hur det slutar. Kunde jag inte bara ha fått samma upplevelse som de som läste den för länge sedan? Jag frågar mig, var det för mycket begärt? Kerstin Ekman, ditt förord borde vara dina sista ord. Och det står på baksidan av boken "Med förord av Kerstin Ekman" som om alla visste vem fan hon var också. VEMS? Jag frågar, vems jävla inpissade revir är jag och trampar runt i nu? Det ryker kissnödighet om det hela i alla fall. Det gör det. Så kissnödigt att det läckte lite redan på första sidan av boken. Fast "Med förord av Kerstin Ekman", det kanske var en spoilervarning. Hon kanske är en notorisk spoilare.


Hjalmar Söderberg, till synes en mycket seriös man. Med en tomhet i blicken som man bara kan få efter att ha fått något spoilat.

Lite mer bra musik i frånvaron av underfundiga men bittra textinlägg.

Nu finns ju faktiskt Panda Bears nya platta Tomboy att lyssna på i sin helhet på denna hemsida.

Såg Noah Lennox (Nu glänser jag) på Way Out West förra sommaren. Det var nog det mest intetsägande jag såg på hela festivalen, kanske mest för att hans musik passar sig jävligt dåligt i dagsljus. MEN! Framför datorn med ett par schyssta högtalare är alltid Pandabjörn en trollbindande upplevelse!

//Förövrigt...Så tillåt mig klaga över min huvudvärk. Jävla kuk-huvudvärk! (heh).

TOPPSÅS.

The Weeknd, ett anonymt projekt. Ni vet ungefär som Burial (Även om herr William Bevan inte är så värst anonym längre). Det låter lite halvt om halvt som Burial också. Fast lite mer rakt på, The Weeknd har tagit i lite mer helt enkelt. Resultatet är som rubriken säger, toppsås (Steaksauce).

Det går dessutom att hämta hela debut-mixtejpen/albumet på The Weeknd's hemsida. "Vassego" säger han bara, om ni är sugen på lite trixig RnB. Det tackar vi för!

//Förövrigt...Så hade jag precis börjat använda mina knallvita nya Air Max-pjucks när slasket bestämde sig för att göra en inte alls så värst efterlängtad comeback.