Den här veckan bjussar på sol i kvadrat. Själv ägnar jag mina dagar framför grillen på McDonalds, tar skydd så att säga. Ofrivilligt. Och jag tar inte ens skydd från solen på ett svalt ställe, det blir fruktat varmt inne i köket på donken. Man får inte ens gå in i frysen svalka sig som förr i tiden, det är något krux på den så att den måste vara låst och endast öppnas om man verkligen måste hämta något.
Nästa vecka kommer jag förmodligen att jobba mindre (Schemat har inte kommit än, lätt att planera livet). Så det är bara att plocka fram paraplyerna gott folk!
Jag som så många andra svenskar är övertygad om att vädret beror på om man jobbar eller inte.
Bara för att förtydliga,
Sol, varmt och badnerven rycker: Jobbar.
Kallt, regnigt och livsglädjen tryter: Ledig.
Får säga att det hänt att jag drömt att tänder ramlat ut. Tydligen ska det vara ett tecken på att man oroar sig över att man inte är lika snygg som tidigare. Heeeh.
//Förövrigt...Så har jag börjat ta det här med Twitter seriöst. Sök på Salibou vettja.
torsdag 30 juni 2011
onsdag 29 juni 2011
Hostmedicin, skona mig denna plåga.
Och med plåga menade jag uppenbarligen inte låten, utan min hosta. Obehaget kittlar insidan av min hals. Hostmedicinen ska ge mig sömn inatt.
Timber Timbre känns som värda en låååång kö in till nån klubb under Way Out West.
Kanada har nästan högst nivå i hela världen när det gäller musik. Har otaliga favoritband från det kalla nord på andra sidan Atlanten.
//Förövrigt...Så stavar jag fel hela tiden just nu. Fingrarna studsar iväg okontrollerat över tangentbordet när jag får mina hostattacker. Jag hade kunnat gjort en grej av det och låtit inlägget varit proppat med stavfel men istället har jag raderat och skrivit om rad efter rad. Jag är ingen sådan där "No regrets-kille" när jag skriver. Inte min grej.
tisdag 28 juni 2011
En snorig jävla virusblixt från klar himmel.
Det är närapå 30 grader utomhus. Själv gömmer jag mig i källaren med en förkylning från helvetet. Eller från helvetet, näe, snarare kommer den från ingenstans. Det är väl något slags virus det handlar om. För så jävla kallt har det inte varit dagarna före snoret kloggade igen min näsa.
Lite senare idag ska jag jobba också. Life.
Visst, skulle ha kunnat ringt och sjukanmält men nej, det är försent för det nu.
//Förövrigt...Så var det här ett fantasilöst jävla skitinlägg. Men idéerna rinner långsamt i snoret som översvämmar mina tankegångar. Nu ska jag kolla på damfotboll.
Lite senare idag ska jag jobba också. Life.
Visst, skulle ha kunnat ringt och sjukanmält men nej, det är försent för det nu.
//Förövrigt...Så var det här ett fantasilöst jävla skitinlägg. Men idéerna rinner långsamt i snoret som översvämmar mina tankegångar. Nu ska jag kolla på damfotboll.
onsdag 22 juni 2011
Imorgon börjar jag jobba, dagen innan midsommar på en donken som ligger på vägen till Dalarna.
Jag gjorde ett halvtaskigt försök i våras, när snön fortfarande stod mig upp i halsen, att söka till de två dagstidningarna som finns här i Gävle. Arbetarbladet och Gefle Dagblad. Det blev inget av det. Det jag säger till mig själv är att när jag väl är klar med min journalistutbildning så kommer de att ta emot mig med öppna armar. Jag kommer komma springandes in i deras trycksvärtade famn och de kommer att krama ur vartenda guldkantat ord jag har i mitt huvud till deras, förmodligen, utdöende pappersmedium.
De har så många andra som är klara med utbildningen som står på tur, tänker jag.
Sanningen är nog dock den att de nog kände vibbarna, de kände vibbarna av ett halvtaskigt försök.
Istället ska jag jobba en sommar till på allas hatälskling McDonalds. Tro mig, jag klagar inte. Kanske var till och med mina halvtaskiga sökningar till tidningarna en följd av en underliggande känsla av att jag nog tusanimej vill stå en sommar till framför stekytan, svettas och plocka maskingrillat nötkött till alla där ute i matsalsköns hungrande förtjusning.
Det är inget annat än sanning att jag finner arbetet på donken som väldigt roande. För även om hamburgarna är likadana varje gång, alltså att de ska ha likadana grönsaker och såser mellan bröden, så är ändå mina medarbetare så pass störda i hjärnkontoret att varje arbetsdag är ett äventyr.
Jag passar in på donken, jag är ingen katt bland hermelinerna, utan en retarderad person bland andra retarderade personer. Jag trivs med det simpla, det hjärndöda, jag trivs med att försöka göra gästerna nöjda. Jag trivs som fisken i vattnet, eller kanske mer som en drypande köttslamsa i fettrännan. Jag trivs som ångesten i ditt huvud när du arbetar bort resterna av Big Mac-menyn du åt till lunch från dina tänder.
Men någon gång så kommer jag trivas på andra ställen också.
//Förövrigt...Så är det frågan om jag trivs in i mina arbetskläder. Känner en viss oro över byxorna. Det har fan gått ett år sedan senast.
De har så många andra som är klara med utbildningen som står på tur, tänker jag.
Sanningen är nog dock den att de nog kände vibbarna, de kände vibbarna av ett halvtaskigt försök.
Istället ska jag jobba en sommar till på allas hatälskling McDonalds. Tro mig, jag klagar inte. Kanske var till och med mina halvtaskiga sökningar till tidningarna en följd av en underliggande känsla av att jag nog tusanimej vill stå en sommar till framför stekytan, svettas och plocka maskingrillat nötkött till alla där ute i matsalsköns hungrande förtjusning.
Det är inget annat än sanning att jag finner arbetet på donken som väldigt roande. För även om hamburgarna är likadana varje gång, alltså att de ska ha likadana grönsaker och såser mellan bröden, så är ändå mina medarbetare så pass störda i hjärnkontoret att varje arbetsdag är ett äventyr.
Jag passar in på donken, jag är ingen katt bland hermelinerna, utan en retarderad person bland andra retarderade personer. Jag trivs med det simpla, det hjärndöda, jag trivs med att försöka göra gästerna nöjda. Jag trivs som fisken i vattnet, eller kanske mer som en drypande köttslamsa i fettrännan. Jag trivs som ångesten i ditt huvud när du arbetar bort resterna av Big Mac-menyn du åt till lunch från dina tänder.
Men någon gång så kommer jag trivas på andra ställen också.
//Förövrigt...Så är det frågan om jag trivs in i mina arbetskläder. Känner en viss oro över byxorna. Det har fan gått ett år sedan senast.
måndag 20 juni 2011
Ett läckert tak som läcker.
Jag är uppvuxen i en familj utan smak när det gäller inredning. Eller smaken må kanske finnas där någonstans i ett hörn bakom ett packe dammsamlande lådor med oanvänt julpynt, men grejen är att det är inte någon som orkar lyfta bort lådorna och plocka fram smaken.
Sedan ett år tillbaka ser familjens hus ut på det sättet att det står lite lådor överallt runtom i rummen. Detta efter att far fick ett ryck och rustade upp vardagsrummet men inte riktigt tog det hela till sin spets utan bara skuffade över problemen som tidigare vistades i vardagsrummet till andra rum i huset. Så kan det vara.
Ibland kan man ha känsla för vad som är estetiskt snyggt men också likgiltighet till det. Med det menar jag inte att vårt vardagsrum är superfuckingfancy nuförtiden, absolut inte. Det är bara det senaste försöket under detta tak att skapa någonting superfuckingfancy. Ett försök som varade så länge som familjen inte kom till insikt att det enda vi egentligen behöver under detta tak är just taket.
Ett platt tak som läcker lite då och då. Som vi brukar säga: " Det duger åt oss".
Storhetsvansinnet bor längre ner på gatan.
Kanske i det stora röda huset på hörnet där trettioplusparet som lever och frodas där hade en bröllopsefterfest som överträffade min egen dekadenta hemmafest förrförra lördagen. Min fest blev överträffad i musikvolym, antal gäster, promillehalt i blodet, varaktighet, säkert i antal knull på gästtoaletten också, ALLT!
Fast det var ju trots allt en bröllopsfest. Jag har hört att det ska vara rätt flippat med sådant. Eller i alla fall sett det på teve.
//Förövrigt...Så hittade jag farsans Charles Bukowski-samling bakom en av de där lådorna med oanvänt julpynt. Delade känslor kring detta faktum. Å ena sidan så kan jag nu helt gratis läsa fler av Bukowskis böcker, å andra sidan så vet jag att min far var där innan och läste om hur författarens alter ego Henry Chinaski käkade fitta dag ut och dag in.
Sedan ett år tillbaka ser familjens hus ut på det sättet att det står lite lådor överallt runtom i rummen. Detta efter att far fick ett ryck och rustade upp vardagsrummet men inte riktigt tog det hela till sin spets utan bara skuffade över problemen som tidigare vistades i vardagsrummet till andra rum i huset. Så kan det vara.
Ibland kan man ha känsla för vad som är estetiskt snyggt men också likgiltighet till det. Med det menar jag inte att vårt vardagsrum är superfuckingfancy nuförtiden, absolut inte. Det är bara det senaste försöket under detta tak att skapa någonting superfuckingfancy. Ett försök som varade så länge som familjen inte kom till insikt att det enda vi egentligen behöver under detta tak är just taket.
Ett platt tak som läcker lite då och då. Som vi brukar säga: " Det duger åt oss".
Storhetsvansinnet bor längre ner på gatan.
Kanske i det stora röda huset på hörnet där trettioplusparet som lever och frodas där hade en bröllopsefterfest som överträffade min egen dekadenta hemmafest förrförra lördagen. Min fest blev överträffad i musikvolym, antal gäster, promillehalt i blodet, varaktighet, säkert i antal knull på gästtoaletten också, ALLT!
Fast det var ju trots allt en bröllopsfest. Jag har hört att det ska vara rätt flippat med sådant. Eller i alla fall sett det på teve.
//Förövrigt...Så hittade jag farsans Charles Bukowski-samling bakom en av de där lådorna med oanvänt julpynt. Delade känslor kring detta faktum. Å ena sidan så kan jag nu helt gratis läsa fler av Bukowskis böcker, å andra sidan så vet jag att min far var där innan och läste om hur författarens alter ego Henry Chinaski käkade fitta dag ut och dag in.
tisdag 14 juni 2011
måndag 6 juni 2011
Knåpar ihop ett inlägg för sakens skull.
"Sakens skull", jag har alltid undrat vad man menar när man säger så. Så för sakens skull tänkte jag ta upp det.
Men nog om "sakens skull" för sakens skull.
Nu blir jag lite mer specifik. Idag blev jag, efter två år bakom ratten, för första gången stoppad för en poliskontroll. Ytterst spännande får jag ta och medge. Man sitter där och bara VET att man inte har druckit ett jävla skit och bara VET att man inte har en styckad människa i bakluckan eller pyntat backspegeln med hakkors i regnbågsflaggans alla färger. Man bara VET att inte ett skit kommer att hända om man inte får motorstopp och skuttar rakt in i polisbilen framför när man ska dra iväg igen efter alkotestet.
Vilket skulle kunna hända. Det sistnämnda skulle kunna hända och det är väl det som är problemet. Man bara VET att det skulle kunna utmynna i ett händelseförlopp där man för första gången någonsin får ett sådant där skuttigt motorstopp så att man flyger in i bilen framför, vilket vid sådana här tillfällen är en polisbil.
Kollar man på kartan så är det inte lätt att se att det skulle kunna hända men det finns ändå på kartan att jag skulle kunna.. Äh, den här gången gick det bra.
Men nervöst var det ändå. Folk i polisuniformer sätter igång så mycket pavlovska mekanismer inom mig att jag får spel.
//Förövrigt...Så undrar jag fortfarande varför man säger för "sakens skull" när man kan säga för min egen skull eller någon annans? Är det kanske en motreaktion på uttrycket "för guds skull" i denna mer materialistiska tidsanda. Kanske är det så att vi faktiskt värnar om våra föremål så mycket nuförtiden att vi faktiskt kan göra saker som tjänster bara för sakens skull. Liksom tvätta båten och inte för att det känns bäst för ens egen del, utan bäst för båten. Jag vet inte jag. Huvudvärken kommer springande.
Men nog om "sakens skull" för sakens skull.
Nu blir jag lite mer specifik. Idag blev jag, efter två år bakom ratten, för första gången stoppad för en poliskontroll. Ytterst spännande får jag ta och medge. Man sitter där och bara VET att man inte har druckit ett jävla skit och bara VET att man inte har en styckad människa i bakluckan eller pyntat backspegeln med hakkors i regnbågsflaggans alla färger. Man bara VET att inte ett skit kommer att hända om man inte får motorstopp och skuttar rakt in i polisbilen framför när man ska dra iväg igen efter alkotestet.
Vilket skulle kunna hända. Det sistnämnda skulle kunna hända och det är väl det som är problemet. Man bara VET att det skulle kunna utmynna i ett händelseförlopp där man för första gången någonsin får ett sådant där skuttigt motorstopp så att man flyger in i bilen framför, vilket vid sådana här tillfällen är en polisbil.
Kollar man på kartan så är det inte lätt att se att det skulle kunna hända men det finns ändå på kartan att jag skulle kunna.. Äh, den här gången gick det bra.
Men nervöst var det ändå. Folk i polisuniformer sätter igång så mycket pavlovska mekanismer inom mig att jag får spel.
//Förövrigt...Så undrar jag fortfarande varför man säger för "sakens skull" när man kan säga för min egen skull eller någon annans? Är det kanske en motreaktion på uttrycket "för guds skull" i denna mer materialistiska tidsanda. Kanske är det så att vi faktiskt värnar om våra föremål så mycket nuförtiden att vi faktiskt kan göra saker som tjänster bara för sakens skull. Liksom tvätta båten och inte för att det känns bäst för ens egen del, utan bäst för båten. Jag vet inte jag. Huvudvärken kommer springande.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)