Jag gjorde ett halvtaskigt försök i våras, när snön fortfarande stod mig upp i halsen, att söka till de två dagstidningarna som finns här i Gävle. Arbetarbladet och Gefle Dagblad. Det blev inget av det. Det jag säger till mig själv är att när jag väl är klar med min journalistutbildning så kommer de att ta emot mig med öppna armar. Jag kommer komma springandes in i deras trycksvärtade famn och de kommer att krama ur vartenda guldkantat ord jag har i mitt huvud till deras, förmodligen, utdöende pappersmedium.
De har så många andra som är klara med utbildningen som står på tur, tänker jag.
Sanningen är nog dock den att de nog kände vibbarna, de kände vibbarna av ett halvtaskigt försök.
Istället ska jag jobba en sommar till på allas hatälskling McDonalds. Tro mig, jag klagar inte. Kanske var till och med mina halvtaskiga sökningar till tidningarna en följd av en underliggande känsla av att jag nog tusanimej vill stå en sommar till framför stekytan, svettas och plocka maskingrillat nötkött till alla där ute i matsalsköns hungrande förtjusning.
Det är inget annat än sanning att jag finner arbetet på donken som väldigt roande. För även om hamburgarna är likadana varje gång, alltså att de ska ha likadana grönsaker och såser mellan bröden, så är ändå mina medarbetare så pass störda i hjärnkontoret att varje arbetsdag är ett äventyr.
Jag passar in på donken, jag är ingen katt bland hermelinerna, utan en retarderad person bland andra retarderade personer. Jag trivs med det simpla, det hjärndöda, jag trivs med att försöka göra gästerna nöjda. Jag trivs som fisken i vattnet, eller kanske mer som en drypande köttslamsa i fettrännan. Jag trivs som ångesten i ditt huvud när du arbetar bort resterna av Big Mac-menyn du åt till lunch från dina tänder.
Men någon gång så kommer jag trivas på andra ställen också.
//Förövrigt...Så är det frågan om jag trivs in i mina arbetskläder. Känner en viss oro över byxorna. Det har fan gått ett år sedan senast.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar