Som jag redan har konstaterat några gånger så kan jag av någon oförklarlig anledning inte publicera inlägg på min dator i Stockholm. Med andra ord befinner jag mig nu i Gävle. Jag förmodar att jag kommer kunna publicera detta helt enkelt. Står fast vid att jag på något sätt är censurerad i Stockholm.
Så nu när jag väl kan publicera så har jag givetvis inte en aning om vad fan jag ska skriva. (Låter så jävla fancy med "publicera", det borde stå "Förpesta internet" på knappen istället varefter det poppar upp sjuttioelva frågor där det står "Är du säker på att du vill förpesta?" när man klickar på'n.)
Så jag skriver just nu rätt och slätt om det faktum att jag inte har någonting att skriva om för tillfället. Jag har haft mina idéer under veckan här men de är som bortblåsta, har riktiga bloggare med sig anteckningsblock överallt så att de aldrig glömmer en enda tanke? Gissar på det.
//Förövrigt...Så tänker jag aldrig börja "jobba" på det viset.
lördag 24 september 2011
lördag 17 september 2011
En hederlig filmkväll senare....
...Så har jag givetvis lite att skriva om. Såg American Psycho, ytterst omvälvande rulle. Och bra. Mycket bra, jag älskar att bli lurad. Det är därför det finns filmer som The usual suspects, Fight club och Memento på min topp 5. Dessa filmer är sådana som självklart är bäst första gången när tvisten kommer och du skiter ner dig men i min mening så går alla att se fler gånger.
Usual suspects har tidernas bästa tvist. Första gången man ser filmen är den faktiskt en gnutta långtråkig ända tills tvisten kommer. Jag kom inte ens till tvisten första gången jag såg den utan somnade och fick ge upp. Gav "..suspects" en chans till och *BAM* orkade mig igenom, och sedan *TVIST-BAM* = Plötsligt var det den bästa filmen jag sett. Så kan det gå.
American Psycho kvalificerar sig nog inte för upprepade filmkvällar. Vissa scener var så starka att de kommer dyka upp ur minnet i en psykoterapisoffa någon gång i framtiden i vilket fall. Jag är mentalt åtgången men glad att jag äntligen såg den.
Var tvungen att runda av med lättintagliga Thor efteråt. Thor är precis som alla superhjältefilmer (Förutom den senaste Batman-upplagan av Nolan som är bra rakt igenom), bäst i början. Här är mina, och säkert många andras, nyckelscener:
Komedi på hög nivå. Ska lätt börja beställa nya drycker på restauranger "Thor-style". Eller bara hemma i Gävle hos mamma. OCH så ska jag utan tvekan promenera in i en djuraffär och utbrista "I NEED A HORSE!!".
//Förövrigt...Så var Thor annars precis så medioker man anade men snygg förstås. Blu-ray och allt va.
Usual suspects har tidernas bästa tvist. Första gången man ser filmen är den faktiskt en gnutta långtråkig ända tills tvisten kommer. Jag kom inte ens till tvisten första gången jag såg den utan somnade och fick ge upp. Gav "..suspects" en chans till och *BAM* orkade mig igenom, och sedan *TVIST-BAM* = Plötsligt var det den bästa filmen jag sett. Så kan det gå.
American Psycho kvalificerar sig nog inte för upprepade filmkvällar. Vissa scener var så starka att de kommer dyka upp ur minnet i en psykoterapisoffa någon gång i framtiden i vilket fall. Jag är mentalt åtgången men glad att jag äntligen såg den.
Var tvungen att runda av med lättintagliga Thor efteråt. Thor är precis som alla superhjältefilmer (Förutom den senaste Batman-upplagan av Nolan som är bra rakt igenom), bäst i början. Här är mina, och säkert många andras, nyckelscener:
Komedi på hög nivå. Ska lätt börja beställa nya drycker på restauranger "Thor-style". Eller bara hemma i Gävle hos mamma. OCH så ska jag utan tvekan promenera in i en djuraffär och utbrista "I NEED A HORSE!!".
//Förövrigt...Så var Thor annars precis så medioker man anade men snygg förstås. Blu-ray och allt va.
onsdag 14 september 2011
Om katten själv får välja, del 4
The Notwist - Neon golden (2002)
Jag är inte bevandrad i den tyska musikscenen, inte alls. Tyska The Notwist fällde mig dock redan i tidiga tonåren med sin "Neon golden". 13-årige Simon gillade The Notwist, snart 22-årige Simon har inte släppt The Notwist i soptunnan som annars är fallet med så mycket annat han lyssnade på under tiden det begav sig. Detta vittnar om lättintaglighet och hållbarhet i en för min egen del oöverträffad kombo. Radiohead-influerat javisst, men Notwist har på "Neon golden", trots att komplexiteten snuddar Radioheads nivå, ett närmare förhållande till riktigt hit-makeri.
1. One step inside doesn't mean you understand, 3.15, Minimalistisk inledning där en stunds sång övergår i en instrumental andra halva av låten, med samplade pingisbollar (?). Skön mjukstart.
2. Pilot, 4.28, Skivans mest direkta låt. Refrängen är oemotståndlig. Vet få refränger som fångar in en lika snabbt som den här. Måste prova den på människor som aldrig hört Notwist (Note to self).
3. Pick up the phone, 3.55, Notwist fortsätter på den inslagna vägen med ett studs-beat omöjligt att tycka illa om. Markus Achers lågmälda sång fortsätter att fira stora triumfer.
4. Trashing days, 3.24, Lite gitarrplock glider in smärtfritt i ännu ett virrvarr av härliga beats som i sin tur glider in i ännu en klockren refräng.
5. This room, 4.45, Plötsligt blir det rent av bombastiskt och Notwist landar även det smärtfritt. Når ändå inte riktigt upp till de tre föregående låtarnas klass. En gnutta enformig.
6. Solitaire, 3.29, Wow, lägg rap på det här. Redigt tungt. Achers sång blir dock lite långsam, lite för släpande.
7. One with the freaks, 3.38, Här chockar Notwist med att, ungefär en minut in, lämna beatsen och övergå i en riktig Goo Goo Dolls-dänga, pang,bom,tjoff, sådär bara! Poprock på hög nivå som faktiskt tar slut lite för snabbt.
8. Neon golden, 5.54, Titelsången levererar inte riktigt som allt annat här. Långdragen.
9. Off the rail, 3.27, Älska samplingsfesten som det här albumet är. Det är en order. En order att älska refrängerna behöver man inte.
10. Consequence, 5.13, Och när man inte trodde det kunde bli bättre så fyrar Notwist av den här plattans allra bästa låt som avslutning. Mjau. Tråkigt flow Notwist måste ha haft när de tillverkade det här. I övrigt har bandet bara massa mediokert att erbjuda.
Jag är inte bevandrad i den tyska musikscenen, inte alls. Tyska The Notwist fällde mig dock redan i tidiga tonåren med sin "Neon golden". 13-årige Simon gillade The Notwist, snart 22-årige Simon har inte släppt The Notwist i soptunnan som annars är fallet med så mycket annat han lyssnade på under tiden det begav sig. Detta vittnar om lättintaglighet och hållbarhet i en för min egen del oöverträffad kombo. Radiohead-influerat javisst, men Notwist har på "Neon golden", trots att komplexiteten snuddar Radioheads nivå, ett närmare förhållande till riktigt hit-makeri.
1. One step inside doesn't mean you understand, 3.15, Minimalistisk inledning där en stunds sång övergår i en instrumental andra halva av låten, med samplade pingisbollar (?). Skön mjukstart.
2. Pilot, 4.28, Skivans mest direkta låt. Refrängen är oemotståndlig. Vet få refränger som fångar in en lika snabbt som den här. Måste prova den på människor som aldrig hört Notwist (Note to self).
3. Pick up the phone, 3.55, Notwist fortsätter på den inslagna vägen med ett studs-beat omöjligt att tycka illa om. Markus Achers lågmälda sång fortsätter att fira stora triumfer.
4. Trashing days, 3.24, Lite gitarrplock glider in smärtfritt i ännu ett virrvarr av härliga beats som i sin tur glider in i ännu en klockren refräng.
5. This room, 4.45, Plötsligt blir det rent av bombastiskt och Notwist landar även det smärtfritt. Når ändå inte riktigt upp till de tre föregående låtarnas klass. En gnutta enformig.
6. Solitaire, 3.29, Wow, lägg rap på det här. Redigt tungt. Achers sång blir dock lite långsam, lite för släpande.
7. One with the freaks, 3.38, Här chockar Notwist med att, ungefär en minut in, lämna beatsen och övergå i en riktig Goo Goo Dolls-dänga, pang,bom,tjoff, sådär bara! Poprock på hög nivå som faktiskt tar slut lite för snabbt.
8. Neon golden, 5.54, Titelsången levererar inte riktigt som allt annat här. Långdragen.
9. Off the rail, 3.27, Älska samplingsfesten som det här albumet är. Det är en order. En order att älska refrängerna behöver man inte.
10. Consequence, 5.13, Och när man inte trodde det kunde bli bättre så fyrar Notwist av den här plattans allra bästa låt som avslutning. Mjau. Tråkigt flow Notwist måste ha haft när de tillverkade det här. I övrigt har bandet bara massa mediokert att erbjuda.
tisdag 13 september 2011
Så puttinuttigt...MEN DET ÄR FEEEEL!!!
Tippade allsvenskan i våras, det är inte klart hur det slutar än men.... Jag har i vilket fall som helst blivit varse om att det inte är skitlätt att tippa en av fotbollsvärldens allra jämnaste högstaserier.
Såhär ser det ut just nu (Med mina tips inom parentes)
Kommentar under:
16. Halmstad (Mitt tips: GAIS)
Gahahahahahaha!! GAIS ligger 4:a. Herregud. Garderade mig lite med att säga att GAIS slutar högre upp om Wanderson återvände, vilket brassen gjorde. Men ändå, katastroftips.
15. Syrianska (IFK Norrköping)
Norrköping är indraget i bottenstriden men inte direkt supernära att degraderas. Kan gå in.
14. Trelleborg (Trelleborg)
Mitt i prick faktiskt. Skrev att Prahl inte kommer trolla två år i rad. Här fick man rätt! (Än så länge) Göttigt.
13. Djurgården (Syrianska)
Här tippade jag Syrianska alltså. Helt ok. Kan gå in.
12. Norrköping (Gefle IF)
Mitt eget kära Gefle fick en lite blygsammare placering än vad de i verkligheten verkar landa på. Det är jag glad över.
11. Mjällby (Mjällby)
Andra mitt-i-pricken! Tror blekingegänget stannar här också.
10. Gefle (BK Häcken)
Häcken ligger femma... Illa tippat! Göteborgslagen har gäckat mig rejält. MEN var grymt osäker på denna och hintade att Häcken kunde hamna betydligt högre upp. DESSUTOM tippade jag Ranegie som skyttekung, Så jag får nästan GODKÄNT!!
9. Örebro (Kalmar)
Kalmar ligger 7:a så jag var inte helt ute och cyklade.. Men jag varnade även för att Kalmar kunde dras in i bottenträsket och bli årets flopplag. Har inte skett.
8. Malmö (AIK)
Nejdu, AIK blev ju en aning bättre än vad jag trodde. Varnade rejält för "Banguras" i alla fall!
7. Kalmar (Djurgården)
DIF är indraget i bottenstriden. Dåligt tippat. Men jag var inte den enda som trodde att Djurgården skulle studsa tillbaka.
6. IFK Göteborg (Halmstad)
Halmstadstipset är ju det verkligt katastrofala här (Tsm med GAIS). Drogs med lite för hårt i Spanien-hypen.
5. BK Häcken (Helsingborg)
HIF ser ut att segla iväg mot ett efterlängtat SM-guld. Laget förlorade många nyckelspelare, precis som jag befarade, men stommen som jag trodde skulle räcka till en hedrande femteplats var tydligen mycket bättre än så.
4. GAIS (Örebro)
Många som tippade ÖSK fel. Skäms inte över det. Men att jag tippade GAIS sist tåls att upprepas.
3. AIK (Malmö)
Europaspelet låg MFF i fatet helt enkelt. Dåligt tippat dock, men vem fasen trodde inte att MFF skulle ligga i den absoluta toppen ändå.
2. Elfsborg (Elfsborg)
Booyaaah! Tredje mitt-i-pricken! Inga konstigheter.
1. Helsingborg ( IFK Göteborg)
Göteborg har svikit mig. Helsingborg har lurat mig.
Såhär ser det ut just nu (Med mina tips inom parentes)
Kommentar under:
16. Halmstad (Mitt tips: GAIS)
Gahahahahahaha!! GAIS ligger 4:a. Herregud. Garderade mig lite med att säga att GAIS slutar högre upp om Wanderson återvände, vilket brassen gjorde. Men ändå, katastroftips.
15. Syrianska (IFK Norrköping)
Norrköping är indraget i bottenstriden men inte direkt supernära att degraderas. Kan gå in.
14. Trelleborg (Trelleborg)
Mitt i prick faktiskt. Skrev att Prahl inte kommer trolla två år i rad. Här fick man rätt! (Än så länge) Göttigt.
13. Djurgården (Syrianska)
Här tippade jag Syrianska alltså. Helt ok. Kan gå in.
12. Norrköping (Gefle IF)
Mitt eget kära Gefle fick en lite blygsammare placering än vad de i verkligheten verkar landa på. Det är jag glad över.
11. Mjällby (Mjällby)
Andra mitt-i-pricken! Tror blekingegänget stannar här också.
10. Gefle (BK Häcken)
Häcken ligger femma... Illa tippat! Göteborgslagen har gäckat mig rejält. MEN var grymt osäker på denna och hintade att Häcken kunde hamna betydligt högre upp. DESSUTOM tippade jag Ranegie som skyttekung, Så jag får nästan GODKÄNT!!
9. Örebro (Kalmar)
Kalmar ligger 7:a så jag var inte helt ute och cyklade.. Men jag varnade även för att Kalmar kunde dras in i bottenträsket och bli årets flopplag. Har inte skett.
8. Malmö (AIK)
Nejdu, AIK blev ju en aning bättre än vad jag trodde. Varnade rejält för "Banguras" i alla fall!
7. Kalmar (Djurgården)
DIF är indraget i bottenstriden. Dåligt tippat. Men jag var inte den enda som trodde att Djurgården skulle studsa tillbaka.
6. IFK Göteborg (Halmstad)
Halmstadstipset är ju det verkligt katastrofala här (Tsm med GAIS). Drogs med lite för hårt i Spanien-hypen.
5. BK Häcken (Helsingborg)
HIF ser ut att segla iväg mot ett efterlängtat SM-guld. Laget förlorade många nyckelspelare, precis som jag befarade, men stommen som jag trodde skulle räcka till en hedrande femteplats var tydligen mycket bättre än så.
4. GAIS (Örebro)
Många som tippade ÖSK fel. Skäms inte över det. Men att jag tippade GAIS sist tåls att upprepas.
3. AIK (Malmö)
Europaspelet låg MFF i fatet helt enkelt. Dåligt tippat dock, men vem fasen trodde inte att MFF skulle ligga i den absoluta toppen ändå.
2. Elfsborg (Elfsborg)
Booyaaah! Tredje mitt-i-pricken! Inga konstigheter.
1. Helsingborg ( IFK Göteborg)
Göteborg har svikit mig. Helsingborg har lurat mig.
Om katten själv får välja, del 3
Wolf Parade - Apologies to the Queen Mary (2005)
Kanada kniper ännu en plats (Destroyer i del 1). Det första jag hörde med Wolf Parade var 2008 års "At mount zoomer" som också det är ett väldigt bra album. "Apologies to the queen mary" tar dock priset som bandets starkaste med sin elakhet och obönhörliga intensitet. Spencer Krug briljerar bakom mikrofonen och ger skivan en aggressivitet få andra album i den viiiida indierockgenren innehar.
1. You are a runner and I am my father's son, 2.55, Sätter taktfast tonen. Wolf Parade trummar distinkt in ens uppmärksamhet från första stund.
2. Modern world, 2.52, Krug gör allt för att riva upp sin stämma i en låt man önskar var 7 minuter längre. Låter som ett något ilsknare Arcade Fire.
3. Grounds for divorce, 3.25, "Skriksynthen" gör en kaxig entré i en låt som så många andra på den här plattan undviker att använda sig av en riktig refräng. Wolf Parade klarar sig bra utan sådana.
4. We built another world, 3.15, Svårbedömd. Inte den här låten man kan plocka fram ur skallen i efterhand. Men avslutningen är ju stark, svårt som sagt.
5. Fancy claps, 2.51, Här blir det riktigt driv. Wolf Parade forcerar igenom de knappa tre minuterna med galans.
6. Same ghost every night, 5.44, Gungar fram i ett makligt tempo och är bra efter den intensiva första delen. Avslutningen briljerar men är alltför kort.
7. Shine a light, 3.47, En av få låtar med riktig refräng. RIKTIGT bra sådan också.
8. Dear sons and daughters of hungry ghosts, 3.40, Leverans på hög nivå. "LALALAALAA, WOHO!!"
9. I'll believe anything, 4.37, Wolf Parades mest populära låt, de bygger målmedvetet upp till en kanonjär avslutning. Explosion!
10. It's a curse, 3.12, Skivans allra bästa spår avslutar ett helt galet parti på skivan. Riffet i kombination med pianot är oemotståndligt. Tungt. Spencer Krug rappar nästan. Häftigt.
11. Dinner bells, 7.35, Långt spår. Sticker ut från mängden men är för lite långsam. Man väntar på ett klimax som aldrig kommer.
12. This heart's on fire, 4.00, Den här rockdängan kissar på "Sex on fire".
Kanada kniper ännu en plats (Destroyer i del 1). Det första jag hörde med Wolf Parade var 2008 års "At mount zoomer" som också det är ett väldigt bra album. "Apologies to the queen mary" tar dock priset som bandets starkaste med sin elakhet och obönhörliga intensitet. Spencer Krug briljerar bakom mikrofonen och ger skivan en aggressivitet få andra album i den viiiida indierockgenren innehar.
1. You are a runner and I am my father's son, 2.55, Sätter taktfast tonen. Wolf Parade trummar distinkt in ens uppmärksamhet från första stund.2. Modern world, 2.52, Krug gör allt för att riva upp sin stämma i en låt man önskar var 7 minuter längre. Låter som ett något ilsknare Arcade Fire.
3. Grounds for divorce, 3.25, "Skriksynthen" gör en kaxig entré i en låt som så många andra på den här plattan undviker att använda sig av en riktig refräng. Wolf Parade klarar sig bra utan sådana.
4. We built another world, 3.15, Svårbedömd. Inte den här låten man kan plocka fram ur skallen i efterhand. Men avslutningen är ju stark, svårt som sagt.
5. Fancy claps, 2.51, Här blir det riktigt driv. Wolf Parade forcerar igenom de knappa tre minuterna med galans.
6. Same ghost every night, 5.44, Gungar fram i ett makligt tempo och är bra efter den intensiva första delen. Avslutningen briljerar men är alltför kort.
7. Shine a light, 3.47, En av få låtar med riktig refräng. RIKTIGT bra sådan också.
8. Dear sons and daughters of hungry ghosts, 3.40, Leverans på hög nivå. "LALALAALAA, WOHO!!"
9. I'll believe anything, 4.37, Wolf Parades mest populära låt, de bygger målmedvetet upp till en kanonjär avslutning. Explosion!
10. It's a curse, 3.12, Skivans allra bästa spår avslutar ett helt galet parti på skivan. Riffet i kombination med pianot är oemotståndligt. Tungt. Spencer Krug rappar nästan. Häftigt.
11. Dinner bells, 7.35, Långt spår. Sticker ut från mängden men är för lite långsam. Man väntar på ett klimax som aldrig kommer.
12. This heart's on fire, 4.00, Den här rockdängan kissar på "Sex on fire".
måndag 12 september 2011
Om katten själv får välja, del 2
Merz - Loveheart (2006)
Del 2 i min "Om katten själv..."-serie är också ett album från 2006. Sorgligt nog ett alldeles för anonymt sådant. Conrad Lambert som Merz egentligen heter är tydligen bundis med Coldplays Chris Martin. Conrad Lambert är klart mycket bättre än Chris Martin. Det räcker med att lyssna på "Loveheart" för att greppa det. "Loveheart" är ensamhet i en lägenhet någonstans, ensamhet i sin mest obskyra och våghalsiga form.
1. Postcard from a dark star, 4.10, Lamberts sång ligger som orosmoln över en kuslig pianoslinga, en kombination som ödmjukt håller sig tillbaka och rotar sig djupt inom en.
2. Dangerous heady love scheme, 4.30, Ytterst originell. Aldrig hört en låt som VERKLIGEN liknar denna. Catchy är den också, perfekt med lite avancerad pop efter den kusliga starten.
3. Verily, 3.51, Först världens synthslinga som intro? Sedan lite spansk gitarr på den? Lite domedags-körsång som grädde på moset? Javisst. Lambert landar den här kombon oroväckande graciöst.
4. My name is sad and at sea, 3.54, Lambert bryter av med en hederlig lägereldsvisa. Eller hederlig, skulle inte vilja att någon sjöng den här vid en eld på en strand för mig. För läskigt, för äkta. Riktigt bra dock.
5. Butterfly, 2.51, Söt liten sak på femtespåret. Ett smörigt men ack så smittsamt trevligt spår.
6. At night I dream your bedroom's crammed with ducks, 1.01, Mja, räknas knappt. Instrumentalspår! Kanske tänkt att avskilja del 1 och del 2 av albumet.
7. Warm cigarette room, 4.19, Älskar inledningen. Efter ett tag blir den lite väl gnällig dock, med samma depptext upprepad ett antal för många gånger.
8. Mentor, 4.11, Hmm. Det jag gillar med den här skivan är den dystra stämningen som t.o.m gulliga "Butterfly" genomsyras av. Refrängen på "Mentor" kliver alldeles för långt ifrån det vinnarspåret. Lambert går vilse här. Sträcker mig så långt att jag säger att det är synd att denna är med.
9. The leaving song, 3.28, Tillbaka i rätt sinnesstämning. Den atmosfären som gör "Loveheart" till ett lysande album.
10. Loveheart, 6.02, Efter att ha strulat till det lite på vägen med några lite svagare spår (Mentor riktigt svag), så hittar Lambert tillbaka på riktigt. Titelsången är knäckande vacker. Knäckande. Nivån från skivans mästerliga första del infinner sig i grevens tid.
Del 2 i min "Om katten själv..."-serie är också ett album från 2006. Sorgligt nog ett alldeles för anonymt sådant. Conrad Lambert som Merz egentligen heter är tydligen bundis med Coldplays Chris Martin. Conrad Lambert är klart mycket bättre än Chris Martin. Det räcker med att lyssna på "Loveheart" för att greppa det. "Loveheart" är ensamhet i en lägenhet någonstans, ensamhet i sin mest obskyra och våghalsiga form.
1. Postcard from a dark star, 4.10, Lamberts sång ligger som orosmoln över en kuslig pianoslinga, en kombination som ödmjukt håller sig tillbaka och rotar sig djupt inom en.
2. Dangerous heady love scheme, 4.30, Ytterst originell. Aldrig hört en låt som VERKLIGEN liknar denna. Catchy är den också, perfekt med lite avancerad pop efter den kusliga starten.
3. Verily, 3.51, Först världens synthslinga som intro? Sedan lite spansk gitarr på den? Lite domedags-körsång som grädde på moset? Javisst. Lambert landar den här kombon oroväckande graciöst.
4. My name is sad and at sea, 3.54, Lambert bryter av med en hederlig lägereldsvisa. Eller hederlig, skulle inte vilja att någon sjöng den här vid en eld på en strand för mig. För läskigt, för äkta. Riktigt bra dock.
5. Butterfly, 2.51, Söt liten sak på femtespåret. Ett smörigt men ack så smittsamt trevligt spår.
6. At night I dream your bedroom's crammed with ducks, 1.01, Mja, räknas knappt. Instrumentalspår! Kanske tänkt att avskilja del 1 och del 2 av albumet.
7. Warm cigarette room, 4.19, Älskar inledningen. Efter ett tag blir den lite väl gnällig dock, med samma depptext upprepad ett antal för många gånger.
8. Mentor, 4.11, Hmm. Det jag gillar med den här skivan är den dystra stämningen som t.o.m gulliga "Butterfly" genomsyras av. Refrängen på "Mentor" kliver alldeles för långt ifrån det vinnarspåret. Lambert går vilse här. Sträcker mig så långt att jag säger att det är synd att denna är med.
9. The leaving song, 3.28, Tillbaka i rätt sinnesstämning. Den atmosfären som gör "Loveheart" till ett lysande album.
10. Loveheart, 6.02, Efter att ha strulat till det lite på vägen med några lite svagare spår (Mentor riktigt svag), så hittar Lambert tillbaka på riktigt. Titelsången är knäckande vacker. Knäckande. Nivån från skivans mästerliga första del infinner sig i grevens tid.
Konversation
Jag: Det är fan alltid skitväder när man är bakis, eller åtminstone grådisigt.
Bror: Egentligen skiner solen, du ser det bara inte.
Brorsan menade att bakisångesten gör himlen grå. Själv väljer jag att se hans kommentar från i söndags som en slags variant på "över molnen är himlen alltid blå". Typ.
Annars så kan jag faktiskt minnas bakfyllor från i somras som genomlidits under solen. Då menar jag verkligen genomliiiidits, solen är ej barmhärtig under sådana förhållanden. Med det i tanken så kan jag lite halvt undra vad fan jag klagade över när jag kläckte ur mig ovanstående kommentar.
Nåväl.
Det regnar som fan nu också och jag är lyckligtvis inte bakis såhär natten mot en tisdag. Allt är tillfälligheter.
//Förövrigt...Så finns det ungefär en floppidiljon viktigare saker än det här inlägget.
Bror: Egentligen skiner solen, du ser det bara inte.
Brorsan menade att bakisångesten gör himlen grå. Själv väljer jag att se hans kommentar från i söndags som en slags variant på "över molnen är himlen alltid blå". Typ.
Annars så kan jag faktiskt minnas bakfyllor från i somras som genomlidits under solen. Då menar jag verkligen genomliiiidits, solen är ej barmhärtig under sådana förhållanden. Med det i tanken så kan jag lite halvt undra vad fan jag klagade över när jag kläckte ur mig ovanstående kommentar.
Nåväl.
Det regnar som fan nu också och jag är lyckligtvis inte bakis såhär natten mot en tisdag. Allt är tillfälligheter.
//Förövrigt...Så finns det ungefär en floppidiljon viktigare saker än det här inlägget.
fredag 9 september 2011
Om katten själv får välja, del 1 (Bra album)
Ska göra en liten följetong tänkte jag, slå ett slag för mina favoritalbum! Med lite korta kommentarer, låt för låt, om varför just den här musiken tilltalar mig. Grönt betyder att låten är helt skavanklös, helt superb helt enkelt. Blått betyder att låten i fråga kanske inte är helt och hållet gåshudsframkallande men jävligt nära. Rött betyder, håll i er, att det är svagt spår i jämförelse med resten av skivan, här kommer det nämligen bara figurera skivor som så nära på något spår är i min mening kompletta. Eller kanske till och med helt perfekta utan ett enda rött spår, vem vet!
Kan verka lite meningslöst att bara lyfta fram bra skivor och sedan sitta och dividera om vilka låtar som är lite mindre lysande än andra. Men, se det som tips bara, ok? Och se färgerna som vägledning för vilka låtar man ska lyssna på allra först för att fastna, om man inte redan gjort det.
Destroyer - Destroyer's rubies (2006)
Dan Bejar (New Pornographers också) Gör Bowie-influerad bluesig rock men sjunger lite som Dylan. Löjligt bra fyra första låtarna, sedan lite mer ojämnt. Hursomhelst, Uh-maaaaziing.
1. Rubies, 9.25, Niominuters-monster inleder. Svävande drömsk och ständigt skiftande, kanske lite lång.
2. Your blood, 4.16, En hit. Moneybrother borde vara grovt avis på denna dänga och dess klämmiga refräng. Youtube-länk.
3. European oils, 4.55, Suverän från första pianoplinket. Bryggan innan gitarrsolot, behöver inte säga mer. Ordlösa refränger har sällan använts så här bra, singalong för fulla muggar.
4. Painter in your pocket, 4.10, Börjar lugnt, man tycker det är en riktigt soft låt att luta sig tillbaka till och så, BAM, så ökar han takten. Bästa ögonblicket på skivan. Youtube-länk.
5. Looter's follies, 7.27, Bowie-referenserna bli allra tydligast här. Duglig ballad, sitter inte lika snabbt som de andra låtarna. Ett skönt avbrott kan man tycka efter de tre föregående spåren.
6. 3000 flowers, 3.47, Starkaste riffet på plattan, han snålar inte med det heller. Bra Dan Bejar. Högst tempo på skivan, behövligt. Nyckelspår på så sätt.
7. A dangerous woman up to a point, 6.02, Långsamma storytelling-verser med mäktiga "Ra-rara-lala-ra"-refränger. Man vill kort och gott vara full och skråla med. Klimax-artat.
8. Priest's knees, 3.09, Kortast på skivan. Lite repetitivt med den ordlösa refrängen här. Klockrena och svängiga verser som vanligt dock. Fartfylld också, gillas.
9. Watercolours into the ocean, 4.46, Lite sömnig men inget katastrofalt. Utöver avslutningen när han sjunger "wo-ho, watercolours into the ocean" är det inget som riktigt fastnar.
10. Sick priest learns to last forever, 5.54, Värdig avslutning. Dylan-aktigt! Härlig ljudvägg att orientera sig igenom.
Kan verka lite meningslöst att bara lyfta fram bra skivor och sedan sitta och dividera om vilka låtar som är lite mindre lysande än andra. Men, se det som tips bara, ok? Och se färgerna som vägledning för vilka låtar man ska lyssna på allra först för att fastna, om man inte redan gjort det.
Destroyer - Destroyer's rubies (2006)
Dan Bejar (New Pornographers också) Gör Bowie-influerad bluesig rock men sjunger lite som Dylan. Löjligt bra fyra första låtarna, sedan lite mer ojämnt. Hursomhelst, Uh-maaaaziing.
1. Rubies, 9.25, Niominuters-monster inleder. Svävande drömsk och ständigt skiftande, kanske lite lång.
2. Your blood, 4.16, En hit. Moneybrother borde vara grovt avis på denna dänga och dess klämmiga refräng. Youtube-länk.
3. European oils, 4.55, Suverän från första pianoplinket. Bryggan innan gitarrsolot, behöver inte säga mer. Ordlösa refränger har sällan använts så här bra, singalong för fulla muggar.
4. Painter in your pocket, 4.10, Börjar lugnt, man tycker det är en riktigt soft låt att luta sig tillbaka till och så, BAM, så ökar han takten. Bästa ögonblicket på skivan. Youtube-länk.
5. Looter's follies, 7.27, Bowie-referenserna bli allra tydligast här. Duglig ballad, sitter inte lika snabbt som de andra låtarna. Ett skönt avbrott kan man tycka efter de tre föregående spåren.
6. 3000 flowers, 3.47, Starkaste riffet på plattan, han snålar inte med det heller. Bra Dan Bejar. Högst tempo på skivan, behövligt. Nyckelspår på så sätt.
7. A dangerous woman up to a point, 6.02, Långsamma storytelling-verser med mäktiga "Ra-rara-lala-ra"-refränger. Man vill kort och gott vara full och skråla med. Klimax-artat.
8. Priest's knees, 3.09, Kortast på skivan. Lite repetitivt med den ordlösa refrängen här. Klockrena och svängiga verser som vanligt dock. Fartfylld också, gillas.
9. Watercolours into the ocean, 4.46, Lite sömnig men inget katastrofalt. Utöver avslutningen när han sjunger "wo-ho, watercolours into the ocean" är det inget som riktigt fastnar.
10. Sick priest learns to last forever, 5.54, Värdig avslutning. Dylan-aktigt! Härlig ljudvägg att orientera sig igenom.
Flax.
Såhär några dagar efter att Stefan Liv omkommit i en flygolycka, så kan man ju rimligen börja snacka om flyt och oflyt. Oflyt är att krascha i ett plan, det är fan höjden av oflyt. Chansen att ett omtyckt ishockeylag med flera världsstjärnor gör det är på gränsen till ofattbart. Även om det faktiskt hänt tidigare att just idrottslag förintats. Vila i frid.
Höjden av "tur i oturen" har någon japan jag inte minns vad han heter/hette varit med om. Han var i Hiroshima när den första amerikanska atombomen droppades och i Nagasaki några dagar sedan när den andra träffade marken. Överlevde båda. Kan ändå tänka mig att hans reaktion i Nagasaki var något i stil med, "AAAW, COME OOOON!?", fast på japanska då förstås.
Appropå "heter/hette" problematiken ovan så antar jag att det är "hette" som är det korrekta med tanke på att det gått några år och atombomber är vetenskapligt bevisat inte direkt en dag på ett spa för själen. Bättre hälsokurer finns!
Och vidare, det här är också helt sinnessjuk fall av så kallad "tur i oturen". Där sitter man fast i ett bilvrak efter en brutal frontalkrock så brummar sveriges f-ing losstagningskung förbi helt slumpmässigt i sin bil och ingriper. Vafaaa-aan.
Undra vad han sa losstagningskungen Perry Malmberg, kanske "Backa allihop det är jag som är losstagningsmannen", innan han slet av sig skjortan och avslöjade en mantel och en tajt tröja med ett stort "L" på? Eller så hade han bara ett certifierat bevis på att han var bäst i Sverige på det som just där och då behövdes göras. Det här övergår mitt förstånd. Flyt i kubik.
//Förövrigt...Så föddes jag fredagen den 13:e. Brukar säga att till skillnad från alla andra har jag tur på fredagar den 13:e men otur resten av årets dagar. Inga konkreta bevis på om detta stämmer men..
Höjden av "tur i oturen" har någon japan jag inte minns vad han heter/hette varit med om. Han var i Hiroshima när den första amerikanska atombomen droppades och i Nagasaki några dagar sedan när den andra träffade marken. Överlevde båda. Kan ändå tänka mig att hans reaktion i Nagasaki var något i stil med, "AAAW, COME OOOON!?", fast på japanska då förstås.
Appropå "heter/hette" problematiken ovan så antar jag att det är "hette" som är det korrekta med tanke på att det gått några år och atombomber är vetenskapligt bevisat inte direkt en dag på ett spa för själen. Bättre hälsokurer finns!
Och vidare, det här är också helt sinnessjuk fall av så kallad "tur i oturen". Där sitter man fast i ett bilvrak efter en brutal frontalkrock så brummar sveriges f-ing losstagningskung förbi helt slumpmässigt i sin bil och ingriper. Vafaaa-aan.
Undra vad han sa losstagningskungen Perry Malmberg, kanske "Backa allihop det är jag som är losstagningsmannen", innan han slet av sig skjortan och avslöjade en mantel och en tajt tröja med ett stort "L" på? Eller så hade han bara ett certifierat bevis på att han var bäst i Sverige på det som just där och då behövdes göras. Det här övergår mitt förstånd. Flyt i kubik.
//Förövrigt...Så föddes jag fredagen den 13:e. Brukar säga att till skillnad från alla andra har jag tur på fredagar den 13:e men otur resten av årets dagar. Inga konkreta bevis på om detta stämmer men..
torsdag 8 september 2011
Date hot russians.
Strösurfningen har ju sina baksidor och bröst om man säger så. Speciellt på tvivelaktiga torrentsidor (För att nämna ett exempel) som har feta banners med bilder på ryska tjejer som "Enligt vetenskapliga undersökningar är svaga för västerländska män".
"Ooooh", tänker jag som har varit singel ett tag nu, "Wow, det här är min stora chans att finna den sanna kärleken".
Lyssnar på radiosporten nu, webbradion. Straff till Gefle nu mot Malmö......Det här är live... Theorin ska ta den....och...Han SÄTTER DEN!!!! HELLS YEAAAAHHH!!!
Nåväl, tillbaka till det för mig betydligt oviktigare ämnet jag skrev om innan jag blev avbruten av mina helspända öron. Fast vad fan ska jag tillägga?
Mer än att jag var en gnutta ironisk. Hade gärna vetat hur den påstådda vetenskapliga undersökningen gick till åtminstone, med intervjuer och enkäter utskickade bland Rysslands mest prominenta internetprostituerade?
//Förövrigt... Så leder Gefle fortfarande med 1-0. Kämpa Gefle. Och så var det här ett inlägg jag skrev igårkväll faktiskt, kunde än en gång inte publicera av någon anledning. Blir jag censurerad av staten? Tvivlar på't.
fredag 2 september 2011
Blogger nobbar mig i Stocken.
Dagens sanning = Jag har varit i Stockholm i två veckor nu och datorn där i lägenheten i Akalla har vägrat ge mig chansen att skriva blogginlägg. Den är ny och fungerar superbt jäkla bra utöver just denna ovan nämnda detalj. Jag kan skriva inlägg men jag kan inte publicera dem.
Oerhört frustrerande, fast ändå inte. Ingen stor sak ju men det är alltid svårt att behöva göra andra saker med dötiden man egentligen inte har.
Grejen är den att det har varit två anmärkningsvärda veckor, jag hade behövt skriva av mig några gånger. Lufta mina tankar om del händelser helt enkelt, som...
...Torsdag förra veckan då bror och jag laddade med en cigg på balkongen inför Popaganda och fick se tre snubbar i 20-25 årsåldern fjutta på en bil nedanför på parkeringen. Traumatiskt. Akalla levde i det ögonblicket upp till sitt rykte, jag fick ringa 112 för första gången i mitt liv. Nu när ingenting hände mer än att tre bilar och ett träd förstördes så kan jag tycka att det var lite som att bocka av en sak på "Grejer-man-måste-uppleva-innan-man-dör-listan".
...Lördag förra veckan då en tjej klättrade från ett fönster på fjärde våningen till en balkong på femte. Akalla gjorde för andra gången skäl för sitt rykte. Inte sett något galet där innan och så helt plötsligt "BAAM!" så händer det massa saker.
...Fredag när GO! Team och Arcade Fire spelade strumporna av mig och bror på Popaganda. Innan hade dock det vi taggade mest till, Cults, floppat brutalt. Ruskigt tafatt spelning.
...Lördag igen. JJ ok, Lykke Li riktigt bra. Blev sedan stött på krogen av en SNUBBE som tyckte jag såg pervers ut.
...Skolstart måndag.
//Förövrigt... Är jag i Gävle nu och sträcker lite på mig efter två hetsiga veckor.
Oerhört frustrerande, fast ändå inte. Ingen stor sak ju men det är alltid svårt att behöva göra andra saker med dötiden man egentligen inte har.
Grejen är den att det har varit två anmärkningsvärda veckor, jag hade behövt skriva av mig några gånger. Lufta mina tankar om del händelser helt enkelt, som...
...Torsdag förra veckan då bror och jag laddade med en cigg på balkongen inför Popaganda och fick se tre snubbar i 20-25 årsåldern fjutta på en bil nedanför på parkeringen. Traumatiskt. Akalla levde i det ögonblicket upp till sitt rykte, jag fick ringa 112 för första gången i mitt liv. Nu när ingenting hände mer än att tre bilar och ett träd förstördes så kan jag tycka att det var lite som att bocka av en sak på "Grejer-man-måste-uppleva-innan-man-dör-listan".
...Lördag förra veckan då en tjej klättrade från ett fönster på fjärde våningen till en balkong på femte. Akalla gjorde för andra gången skäl för sitt rykte. Inte sett något galet där innan och så helt plötsligt "BAAM!" så händer det massa saker.
...Fredag när GO! Team och Arcade Fire spelade strumporna av mig och bror på Popaganda. Innan hade dock det vi taggade mest till, Cults, floppat brutalt. Ruskigt tafatt spelning.
...Lördag igen. JJ ok, Lykke Li riktigt bra. Blev sedan stött på krogen av en SNUBBE som tyckte jag såg pervers ut.
...Skolstart måndag.
//Förövrigt... Är jag i Gävle nu och sträcker lite på mig efter två hetsiga veckor.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)