Del 2 i min "Om katten själv..."-serie är också ett album från 2006. Sorgligt nog ett alldeles för anonymt sådant. Conrad Lambert som Merz egentligen heter är tydligen bundis med Coldplays Chris Martin. Conrad Lambert är klart mycket bättre än Chris Martin. Det räcker med att lyssna på "Loveheart" för att greppa det. "Loveheart" är ensamhet i en lägenhet någonstans, ensamhet i sin mest obskyra och våghalsiga form.
1. Postcard from a dark star, 4.10, Lamberts sång ligger som orosmoln över en kuslig pianoslinga, en kombination som ödmjukt håller sig tillbaka och rotar sig djupt inom en.
2. Dangerous heady love scheme, 4.30, Ytterst originell. Aldrig hört en låt som VERKLIGEN liknar denna. Catchy är den också, perfekt med lite avancerad pop efter den kusliga starten.
3. Verily, 3.51, Först världens synthslinga som intro? Sedan lite spansk gitarr på den? Lite domedags-körsång som grädde på moset? Javisst. Lambert landar den här kombon oroväckande graciöst.
4. My name is sad and at sea, 3.54, Lambert bryter av med en hederlig lägereldsvisa. Eller hederlig, skulle inte vilja att någon sjöng den här vid en eld på en strand för mig. För läskigt, för äkta. Riktigt bra dock.
5. Butterfly, 2.51, Söt liten sak på femtespåret. Ett smörigt men ack så smittsamt trevligt spår.
6. At night I dream your bedroom's crammed with ducks, 1.01, Mja, räknas knappt. Instrumentalspår! Kanske tänkt att avskilja del 1 och del 2 av albumet.
7. Warm cigarette room, 4.19, Älskar inledningen. Efter ett tag blir den lite väl gnällig dock, med samma depptext upprepad ett antal för många gånger.
8. Mentor, 4.11, Hmm. Det jag gillar med den här skivan är den dystra stämningen som t.o.m gulliga "Butterfly" genomsyras av. Refrängen på "Mentor" kliver alldeles för långt ifrån det vinnarspåret. Lambert går vilse här. Sträcker mig så långt att jag säger att det är synd att denna är med.
9. The leaving song, 3.28, Tillbaka i rätt sinnesstämning. Den atmosfären som gör "Loveheart" till ett lysande album.
10. Loveheart, 6.02, Efter att ha strulat till det lite på vägen med några lite svagare spår (Mentor riktigt svag), så hittar Lambert tillbaka på riktigt. Titelsången är knäckande vacker. Knäckande. Nivån från skivans mästerliga första del infinner sig i grevens tid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar