Kanada kniper ännu en plats (Destroyer i del 1). Det första jag hörde med Wolf Parade var 2008 års "At mount zoomer" som också det är ett väldigt bra album. "Apologies to the queen mary" tar dock priset som bandets starkaste med sin elakhet och obönhörliga intensitet. Spencer Krug briljerar bakom mikrofonen och ger skivan en aggressivitet få andra album i den viiiida indierockgenren innehar.
1. You are a runner and I am my father's son, 2.55, Sätter taktfast tonen. Wolf Parade trummar distinkt in ens uppmärksamhet från första stund.2. Modern world, 2.52, Krug gör allt för att riva upp sin stämma i en låt man önskar var 7 minuter längre. Låter som ett något ilsknare Arcade Fire.
3. Grounds for divorce, 3.25, "Skriksynthen" gör en kaxig entré i en låt som så många andra på den här plattan undviker att använda sig av en riktig refräng. Wolf Parade klarar sig bra utan sådana.
4. We built another world, 3.15, Svårbedömd. Inte den här låten man kan plocka fram ur skallen i efterhand. Men avslutningen är ju stark, svårt som sagt.
5. Fancy claps, 2.51, Här blir det riktigt driv. Wolf Parade forcerar igenom de knappa tre minuterna med galans.
6. Same ghost every night, 5.44, Gungar fram i ett makligt tempo och är bra efter den intensiva första delen. Avslutningen briljerar men är alltför kort.
7. Shine a light, 3.47, En av få låtar med riktig refräng. RIKTIGT bra sådan också.
8. Dear sons and daughters of hungry ghosts, 3.40, Leverans på hög nivå. "LALALAALAA, WOHO!!"
9. I'll believe anything, 4.37, Wolf Parades mest populära låt, de bygger målmedvetet upp till en kanonjär avslutning. Explosion!
10. It's a curse, 3.12, Skivans allra bästa spår avslutar ett helt galet parti på skivan. Riffet i kombination med pianot är oemotståndligt. Tungt. Spencer Krug rappar nästan. Häftigt.
11. Dinner bells, 7.35, Långt spår. Sticker ut från mängden men är för lite långsam. Man väntar på ett klimax som aldrig kommer.
12. This heart's on fire, 4.00, Den här rockdängan kissar på "Sex on fire".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar