Om katten själv får välja, del 4

The Notwist - Neon golden (2002)
Jag är inte bevandrad i den tyska musikscenen, inte alls. Tyska The Notwist fällde mig dock redan i tidiga tonåren med sin "Neon golden". 13-årige Simon gillade The Notwist, snart 22-årige Simon har inte släppt The Notwist i soptunnan som annars är fallet med så mycket annat han lyssnade på under tiden det begav sig. Detta vittnar om lättintaglighet och hållbarhet i en för min egen del oöverträffad kombo. Radiohead-influerat javisst, men Notwist har på "Neon golden", trots att komplexiteten snuddar Radioheads nivå, ett närmare förhållande till riktigt hit-makeri.
1. One step inside doesn't mean you understand, 3.15, Minimalistisk inledning där en stunds sång övergår i en instrumental andra halva av låten, med samplade pingisbollar (?). Skön mjukstart.
2. Pilot, 4.28, Skivans mest direkta låt. Refrängen är oemotståndlig. Vet få refränger som fångar in en lika snabbt som den här. Måste prova den på människor som aldrig hört Notwist (Note to self).
3. Pick up the phone, 3.55, Notwist fortsätter på den inslagna vägen med ett studs-beat omöjligt att tycka illa om. Markus Achers lågmälda sång fortsätter att fira stora triumfer.
4. Trashing days, 3.24, Lite gitarrplock glider in smärtfritt i ännu ett virrvarr av härliga beats som i sin tur glider in i ännu en klockren refräng.
5. This room, 4.45, Plötsligt blir det rent av bombastiskt och Notwist landar även det smärtfritt. Når ändå inte riktigt upp till de tre föregående låtarnas klass. En gnutta enformig.
6. Solitaire, 3.29, Wow, lägg rap på det här. Redigt tungt. Achers sång blir dock lite långsam, lite för släpande.
7. One with the freaks, 3.38, Här chockar Notwist med att, ungefär en minut in, lämna beatsen och övergå i en riktig Goo Goo Dolls-dänga, pang,bom,tjoff, sådär bara! Poprock på hög nivå som faktiskt tar slut lite för snabbt.
8. Neon golden, 5.54, Titelsången levererar inte riktigt som allt annat här. Långdragen.
9. Off the rail, 3.27, Älska samplingsfesten som det här albumet är. Det är en order. En order att älska refrängerna behöver man inte.
10. Consequence, 5.13, Och när man inte trodde det kunde bli bättre så fyrar Notwist av den här plattans allra bästa låt som avslutning. Mjau. Tråkigt flow Notwist måste ha haft när de tillverkade det här. I övrigt har bandet bara massa mediokert att erbjuda.

Om katten själv får välja, del 3

Wolf Parade - Apologies to the Queen Mary (2005)
Kanada kniper ännu en plats (Destroyer i del 1). Det första jag hörde med Wolf Parade var 2008 års "At mount zoomer" som också det är ett väldigt bra album. "Apologies to the queen mary" tar dock priset som bandets starkaste med sin elakhet och obönhörliga intensitet. Spencer Krug briljerar bakom mikrofonen och ger skivan en aggressivitet få andra album i den viiiida indierockgenren innehar.1. You are a runner and I am my father's son, 2.55, Sätter taktfast tonen. Wolf Parade trummar distinkt in ens uppmärksamhet från första stund.
2. Modern world, 2.52, Krug gör allt för att riva upp sin stämma i en låt man önskar var 7 minuter längre. Låter som ett något ilsknare Arcade Fire.
3. Grounds for divorce, 3.25, "Skriksynthen" gör en kaxig entré i en låt som så många andra på den här plattan undviker att använda sig av en riktig refräng. Wolf Parade klarar sig bra utan sådana.
4. We built another world, 3.15, Svårbedömd. Inte den här låten man kan plocka fram ur skallen i efterhand. Men avslutningen är ju stark, svårt som sagt.
5. Fancy claps, 2.51, Här blir det riktigt driv. Wolf Parade forcerar igenom de knappa tre minuterna med galans.
6. Same ghost every night, 5.44, Gungar fram i ett makligt tempo och är bra efter den intensiva första delen. Avslutningen briljerar men är alltför kort.
7. Shine a light, 3.47, En av få låtar med riktig refräng. RIKTIGT bra sådan också.
8. Dear sons and daughters of hungry ghosts, 3.40, Leverans på hög nivå. "LALALAALAA, WOHO!!"
9. I'll believe anything, 4.37, Wolf Parades mest populära låt, de bygger målmedvetet upp till en kanonjär avslutning. Explosion!
10. It's a curse, 3.12, Skivans allra bästa spår avslutar ett helt galet parti på skivan. Riffet i kombination med pianot är oemotståndligt. Tungt. Spencer Krug rappar nästan. Häftigt.
11. Dinner bells, 7.35, Långt spår. Sticker ut från mängden men är för lite långsam. Man väntar på ett klimax som aldrig kommer.
12. This heart's on fire, 4.00, Den här rockdängan kissar på "Sex on fire".

Om katten själv får välja, del 2

Merz - Loveheart (2006)
Del 2 i min "Om katten själv..."-serie är också ett album från 2006. Sorgligt nog ett alldeles för anonymt sådant. Conrad Lambert som Merz egentligen heter är tydligen bundis med Coldplays Chris Martin. Conrad Lambert är klart mycket bättre än Chris Martin. Det räcker med att lyssna på "Loveheart" för att greppa det. "Loveheart" är ensamhet i en lägenhet någonstans, ensamhet i sin mest obskyra och våghalsiga form.


1. Postcard from a dark star, 4.10, Lamberts sång ligger som orosmoln över en kuslig pianoslinga, en kombination som ödmjukt håller sig tillbaka och rotar sig djupt inom en.
2. Dangerous heady love scheme, 4.30, Ytterst originell. Aldrig hört en låt som VERKLIGEN liknar denna. Catchy är den också, perfekt med lite avancerad pop efter den kusliga starten.
3. Verily, 3.51, Först världens synthslinga som intro? Sedan lite spansk gitarr på den? Lite domedags-körsång som grädde på moset? Javisst. Lambert landar den här kombon oroväckande graciöst.
4. My name is sad and at sea, 3.54, Lambert bryter av med en hederlig lägereldsvisa. Eller hederlig, skulle inte vilja att någon sjöng den här vid en eld på en strand för mig. För läskigt, för äkta. Riktigt bra dock.
5. Butterfly, 2.51, Söt liten sak på femtespåret. Ett smörigt men ack så smittsamt trevligt spår.
6. At night I dream your bedroom's crammed with ducks, 1.01, Mja, räknas knappt. Instrumentalspår! Kanske tänkt att avskilja del 1 och del 2 av albumet.
7. Warm cigarette room, 4.19, Älskar inledningen. Efter ett tag blir den lite väl gnällig dock, med samma depptext upprepad ett antal för många gånger.
8. Mentor, 4.11, Hmm. Det jag gillar med den här skivan är den dystra stämningen som t.o.m gulliga "Butterfly" genomsyras av. Refrängen på "Mentor" kliver alldeles för långt ifrån det vinnarspåret. Lambert går vilse här. Sträcker mig så långt att jag säger att det är synd att denna är med.
9. The leaving song, 3.28, Tillbaka i rätt sinnesstämning. Den atmosfären som gör "Loveheart" till ett lysande album.
10. Loveheart, 6.02, Efter att ha strulat till det lite på vägen med några lite svagare spår (Mentor riktigt svag), så hittar Lambert tillbaka på riktigt. Titelsången är knäckande vacker. Knäckande. Nivån från skivans mästerliga första del infinner sig i grevens tid.

Om katten själv får välja, del 1 (Bra album)

Ska göra en liten följetong tänkte jag, slå ett slag för mina favoritalbum! Med lite korta kommentarer, låt för låt, om varför just den här musiken tilltalar mig. Grönt betyder att låten är helt skavanklös, helt superb helt enkelt. Blått betyder att låten i fråga kanske inte är helt och hållet gåshudsframkallande men jävligt nära. Rött betyder, håll i er, att det är svagt spår i jämförelse med resten av skivan, här kommer det nämligen bara figurera skivor som så nära på något spår är i min mening kompletta. Eller kanske till och med helt perfekta utan ett enda rött spår, vem vet!

Kan verka lite meningslöst att bara lyfta fram bra skivor och sedan sitta och dividera om vilka låtar som är lite mindre lysande än andra. Men, se det som tips bara, ok? Och se färgerna som vägledning för vilka låtar man ska lyssna på allra först för att fastna, om man inte redan gjort det.

Destroyer - Destroyer's rubies (2006)
Dan Bejar (New Pornographers också) Gör Bowie-influerad bluesig rock men sjunger lite som Dylan. Löjligt bra fyra första låtarna, sedan lite mer ojämnt. Hursomhelst, Uh-maaaaziing.


1. Rubies, 9.25, Niominuters-monster inleder. Svävande drömsk och ständigt skiftande, kanske lite lång.
2. Your blood, 4.16, En hit. Moneybrother borde vara grovt avis på denna dänga och dess klämmiga refräng. Youtube-länk.
3. European oils, 4.55, Suverän från första pianoplinket. Bryggan innan gitarrsolot, behöver inte säga mer. Ordlösa refränger har sällan använts så här bra, singalong för fulla muggar.
4. Painter in your pocket, 4.10, Börjar lugnt, man tycker det är en riktigt soft låt att luta sig tillbaka till och så, BAM, så ökar han takten. Bästa ögonblicket på skivan. Youtube-länk.
5. Looter's follies, 7.27, Bowie-referenserna bli allra tydligast här. Duglig ballad, sitter inte lika snabbt som de andra låtarna. Ett skönt avbrott kan man tycka efter de tre föregående spåren.
6. 3000 flowers, 3.47, Starkaste riffet på plattan, han snålar inte med det heller. Bra Dan Bejar. Högst tempo på skivan, behövligt. Nyckelspår på så sätt.
7. A dangerous woman up to a point, 6.02, Långsamma storytelling-verser med mäktiga "Ra-rara-lala-ra"-refränger. Man vill kort och gott vara full och skråla med. Klimax-artat.
8. Priest's knees, 3.09, Kortast på skivan. Lite repetitivt med den ordlösa refrängen här. Klockrena och svängiga verser som vanligt dock. Fartfylld också, gillas.
9. Watercolours into the ocean, 4.46, Lite sömnig men inget katastrofalt. Utöver avslutningen när han sjunger "wo-ho, watercolours into the ocean" är det inget som riktigt fastnar.
10. Sick priest learns to last forever, 5.54, Värdig avslutning. Dylan-aktigt! Härlig ljudvägg att orientera sig igenom.