Om katten själv får välja, del 1 (Bra album)

Ska göra en liten följetong tänkte jag, slå ett slag för mina favoritalbum! Med lite korta kommentarer, låt för låt, om varför just den här musiken tilltalar mig. Grönt betyder att låten är helt skavanklös, helt superb helt enkelt. Blått betyder att låten i fråga kanske inte är helt och hållet gåshudsframkallande men jävligt nära. Rött betyder, håll i er, att det är svagt spår i jämförelse med resten av skivan, här kommer det nämligen bara figurera skivor som så nära på något spår är i min mening kompletta. Eller kanske till och med helt perfekta utan ett enda rött spår, vem vet!

Kan verka lite meningslöst att bara lyfta fram bra skivor och sedan sitta och dividera om vilka låtar som är lite mindre lysande än andra. Men, se det som tips bara, ok? Och se färgerna som vägledning för vilka låtar man ska lyssna på allra först för att fastna, om man inte redan gjort det.

Destroyer - Destroyer's rubies (2006)
Dan Bejar (New Pornographers också) Gör Bowie-influerad bluesig rock men sjunger lite som Dylan. Löjligt bra fyra första låtarna, sedan lite mer ojämnt. Hursomhelst, Uh-maaaaziing.


1. Rubies, 9.25, Niominuters-monster inleder. Svävande drömsk och ständigt skiftande, kanske lite lång.
2. Your blood, 4.16, En hit. Moneybrother borde vara grovt avis på denna dänga och dess klämmiga refräng. Youtube-länk.
3. European oils, 4.55, Suverän från första pianoplinket. Bryggan innan gitarrsolot, behöver inte säga mer. Ordlösa refränger har sällan använts så här bra, singalong för fulla muggar.
4. Painter in your pocket, 4.10, Börjar lugnt, man tycker det är en riktigt soft låt att luta sig tillbaka till och så, BAM, så ökar han takten. Bästa ögonblicket på skivan. Youtube-länk.
5. Looter's follies, 7.27, Bowie-referenserna bli allra tydligast här. Duglig ballad, sitter inte lika snabbt som de andra låtarna. Ett skönt avbrott kan man tycka efter de tre föregående spåren.
6. 3000 flowers, 3.47, Starkaste riffet på plattan, han snålar inte med det heller. Bra Dan Bejar. Högst tempo på skivan, behövligt. Nyckelspår på så sätt.
7. A dangerous woman up to a point, 6.02, Långsamma storytelling-verser med mäktiga "Ra-rara-lala-ra"-refränger. Man vill kort och gott vara full och skråla med. Klimax-artat.
8. Priest's knees, 3.09, Kortast på skivan. Lite repetitivt med den ordlösa refrängen här. Klockrena och svängiga verser som vanligt dock. Fartfylld också, gillas.
9. Watercolours into the ocean, 4.46, Lite sömnig men inget katastrofalt. Utöver avslutningen när han sjunger "wo-ho, watercolours into the ocean" är det inget som riktigt fastnar.
10. Sick priest learns to last forever, 5.54, Värdig avslutning. Dylan-aktigt! Härlig ljudvägg att orientera sig igenom.

'94

Vad jag ångrar mest med mitt liv? Att jag inte föddes typ 1985 istället och var nio bast och inte fem när Sverige tog vm-brons i fotboll.

Jag hade gärna haft förmågan att skapa lite klarare minnen från den sommaren. Eller haft förmågan att inse det stora i den situationen.

Det enda minnet jag har nu är hur far väcker mig mitt i natten och bär ner mig till soffan inför straffläggningen mot Rumänien. Där jag självklart somnar om och mister chansen att faktiskt uppleva spektaklet.

Jag hatar femåriga jag. Jag hatar Simon 5 år anno '94.

//Förövrigt...Så har jag inlett en kamp för att gå ner i vikt. Jag utför träningen sent på kvällarna, bara sådär så att ingen ser mig då jag efter ynka 400 meters jogging ser livet passera revy.