Chevy Chase

Paul Simons album Graceland är smygit upp som mitt mest lyssnade just nu. Det här är den liiiiite (Jätte) kackiga videon till plattans mest kända låt You can call me al. Chevy Chase stjäl showen på ett makabert och medvetet vis.

Går för närvarande igenom en riktigt tuff stängningshelg på Donken men jag klarar mig. Det känns en aning nostalgiskt till och med, lite 2008. Fattas bara att jag skulle cykla milen hem efter stängningarna också som jag gjorde då. Körkort är en demon modell större. Jag menar, jag kunde landa ett jävla 15-01 med övertid i furiöst tempo, dränkt i mitt eget svett med huden hal av fettångor och sedan bara hoppa på cykeln mitt i natten och trumma hemåt.

Borde nästan göra ett experiment och pröva en "2008" idag. Hmm. Liksom för att se var min gräns går nuförtiden. Fast nej.

Idag har jag till och med farsans Wolkswagen Passat (SVENNE-STEK, kanske tar hunden, villan och min lyckliga barndom med mig i min asstora baklucka, bara för att jag kan). Med turbo och automatväxel. Som att köra gokart.

Det är liksom tidsandan. Det är inte ens jobbigt att köra bil, inte ens jobbigt för vaderna, som det ibland med vanlig växellåda kan vara en aning jobbigt för.

Faktum är att morsan satte eld i baken på mig när det gällde att skaffa det där körkortet. Var nära att bli påkörd av något jag befarar var en rattfyllerist som svängde in på trottoaren istället för på bilvägen utanför nattöppna, klassiska Statoil Hagaström. Där kom man på cykeln med sinnena på avspänn, Mp3:n i örat, skitandes i världen och plötsligt så kom det två lysen rakt mot en på trottoaren. En billist vars sinnen förmodligen var än mer på avspänn än mina. Så jag körde rakt ner i diket för att rädda mig kvar i världen jag just innan hade skitit fullständigt i men som i det ögonblicket verkade väldigt viktig. Sedan borstade jag av mig, tänkte att det hade kunnat "sluta lite värre det där", svor och hytte med näven mot fyllskallen, försökte registrera registreringsnumret men misslyckades med det.

Så jag cyklade hem i maka takt, i efterhand mest arg för ett litet hål i min retrojacka som fastnade i en liten tall som inte fått växa sig stor i ett dike intill vår materialistiska urbana värld. Nämnde incidenten för morsan dagen efter liksom lite i förbifarten. Mor släppte det inte så lätt, så ett år senare hade man körkort.

Och var redo att frontalkrocka med latheten istället.

//Förövrigt...Så är alltså hela Graceland-skivan utomordentlig. Speciellt folk som gillar Vampire Weekend kan ju ta sig en lyss på urkällan.

Hostmedicin, skona mig denna plåga.

Och med plåga menade jag uppenbarligen inte låten, utan min hosta. Obehaget kittlar insidan av min hals. Hostmedicinen ska ge mig sömn inatt.

Timber Timbre känns som värda en låååång kö in till nån klubb under Way Out West.

Kanada har nästan högst nivå i hela världen när det gäller musik. Har otaliga favoritband från det kalla nord på andra sidan Atlanten.

//Förövrigt...Så stavar jag fel hela tiden just nu. Fingrarna studsar iväg okontrollerat över tangentbordet när jag får mina hostattacker. Jag hade kunnat gjort en grej av det och låtit inlägget varit proppat med stavfel men istället har jag raderat och skrivit om rad efter rad. Jag är ingen sådan där "No regrets-kille" när jag skriver. Inte min grej.

'94

Vad jag ångrar mest med mitt liv? Att jag inte föddes typ 1985 istället och var nio bast och inte fem när Sverige tog vm-brons i fotboll.

Jag hade gärna haft förmågan att skapa lite klarare minnen från den sommaren. Eller haft förmågan att inse det stora i den situationen.

Det enda minnet jag har nu är hur far väcker mig mitt i natten och bär ner mig till soffan inför straffläggningen mot Rumänien. Där jag självklart somnar om och mister chansen att faktiskt uppleva spektaklet.

Jag hatar femåriga jag. Jag hatar Simon 5 år anno '94.

//Förövrigt...Så har jag inlett en kamp för att gå ner i vikt. Jag utför träningen sent på kvällarna, bara sådär så att ingen ser mig då jag efter ynka 400 meters jogging ser livet passera revy.

Det stormar, som tur var har jag ett white light moment framför datorn som gjort mig till en öppen människa.

Sträckte just långfingret mot utomhus. Genom fönstret. Det snöar. Sju plusgrader och vädret har maken till att börja släppa ifrån sig massa snöflingor. Otack är världens lön. Vädret är fan skyldigt mig solljus och 3 miljoner svenska riksdaler i skadestånd för sveda och värk i livsnerven efter den här vintern.

Temperaturen sänks också. Dra mig baklänges.

Tove Styrkes låt White light moment är helt suverän. Dra mig baklänges även åt detta faktum. Ska sluta ignorera gamla idoldeltagare.