Chevy Chase

Paul Simons album Graceland är smygit upp som mitt mest lyssnade just nu. Det här är den liiiiite (Jätte) kackiga videon till plattans mest kända låt You can call me al. Chevy Chase stjäl showen på ett makabert och medvetet vis.

Går för närvarande igenom en riktigt tuff stängningshelg på Donken men jag klarar mig. Det känns en aning nostalgiskt till och med, lite 2008. Fattas bara att jag skulle cykla milen hem efter stängningarna också som jag gjorde då. Körkort är en demon modell större. Jag menar, jag kunde landa ett jävla 15-01 med övertid i furiöst tempo, dränkt i mitt eget svett med huden hal av fettångor och sedan bara hoppa på cykeln mitt i natten och trumma hemåt.

Borde nästan göra ett experiment och pröva en "2008" idag. Hmm. Liksom för att se var min gräns går nuförtiden. Fast nej.

Idag har jag till och med farsans Wolkswagen Passat (SVENNE-STEK, kanske tar hunden, villan och min lyckliga barndom med mig i min asstora baklucka, bara för att jag kan). Med turbo och automatväxel. Som att köra gokart.

Det är liksom tidsandan. Det är inte ens jobbigt att köra bil, inte ens jobbigt för vaderna, som det ibland med vanlig växellåda kan vara en aning jobbigt för.

Faktum är att morsan satte eld i baken på mig när det gällde att skaffa det där körkortet. Var nära att bli påkörd av något jag befarar var en rattfyllerist som svängde in på trottoaren istället för på bilvägen utanför nattöppna, klassiska Statoil Hagaström. Där kom man på cykeln med sinnena på avspänn, Mp3:n i örat, skitandes i världen och plötsligt så kom det två lysen rakt mot en på trottoaren. En billist vars sinnen förmodligen var än mer på avspänn än mina. Så jag körde rakt ner i diket för att rädda mig kvar i världen jag just innan hade skitit fullständigt i men som i det ögonblicket verkade väldigt viktig. Sedan borstade jag av mig, tänkte att det hade kunnat "sluta lite värre det där", svor och hytte med näven mot fyllskallen, försökte registrera registreringsnumret men misslyckades med det.

Så jag cyklade hem i maka takt, i efterhand mest arg för ett litet hål i min retrojacka som fastnade i en liten tall som inte fått växa sig stor i ett dike intill vår materialistiska urbana värld. Nämnde incidenten för morsan dagen efter liksom lite i förbifarten. Mor släppte det inte så lätt, så ett år senare hade man körkort.

Och var redo att frontalkrocka med latheten istället.

//Förövrigt...Så är alltså hela Graceland-skivan utomordentlig. Speciellt folk som gillar Vampire Weekend kan ju ta sig en lyss på urkällan.

Nästa vecka regnar det.

Den här veckan bjussar på sol i kvadrat. Själv ägnar jag mina dagar framför grillen på McDonalds, tar skydd så att säga. Ofrivilligt. Och jag tar inte ens skydd från solen på ett svalt ställe, det blir fruktat varmt inne i köket på donken. Man får inte ens gå in i frysen svalka sig som förr i tiden, det är något krux på den så att den måste vara låst och endast öppnas om man verkligen måste hämta något.

Nästa vecka kommer jag förmodligen att jobba mindre (Schemat har inte kommit än, lätt att planera livet). Så det är bara att plocka fram paraplyerna gott folk!

Jag som så många andra svenskar är övertygad om att vädret beror på om man jobbar eller inte.

Bara för att förtydliga,

Sol, varmt och badnerven rycker: Jobbar.

Kallt, regnigt och livsglädjen tryter: Ledig.



Får säga att det hänt att jag drömt att tänder ramlat ut. Tydligen ska det vara ett tecken på att man oroar sig över att man inte är lika snygg som tidigare. Heeeh.

//Förövrigt...Så har jag börjat ta det här med Twitter seriöst. Sök på Salibou vettja.

En snorig jävla virusblixt från klar himmel.

Det är närapå 30 grader utomhus. Själv gömmer jag mig i källaren med en förkylning från helvetet. Eller från helvetet, näe, snarare kommer den från ingenstans. Det är väl något slags virus det handlar om. För så jävla kallt har det inte varit dagarna före snoret kloggade igen min näsa.

Lite senare idag ska jag jobba också. Life.

Visst, skulle ha kunnat ringt och sjukanmält men nej, det är försent för det nu.

//Förövrigt...Så var det här ett fantasilöst jävla skitinlägg. Men idéerna rinner långsamt i snoret som översvämmar mina tankegångar. Nu ska jag kolla på damfotboll.

Imorgon börjar jag jobba, dagen innan midsommar på en donken som ligger på vägen till Dalarna.

Jag gjorde ett halvtaskigt försök i våras, när snön fortfarande stod mig upp i halsen, att söka till de två dagstidningarna som finns här i Gävle. Arbetarbladet och Gefle Dagblad. Det blev inget av det. Det jag säger till mig själv är att när jag väl är klar med min journalistutbildning så kommer de att ta emot mig med öppna armar. Jag kommer komma springandes in i deras trycksvärtade famn och de kommer att krama ur vartenda guldkantat ord jag har i mitt huvud till deras, förmodligen, utdöende pappersmedium.

De har så många andra som är klara med utbildningen som står på tur, tänker jag.

Sanningen är nog dock den att de nog kände vibbarna, de kände vibbarna av ett halvtaskigt försök.

Istället ska jag jobba en sommar till på allas hatälskling McDonalds. Tro mig, jag klagar inte. Kanske var till och med mina halvtaskiga sökningar till tidningarna en följd av en underliggande känsla av att jag nog tusanimej vill stå en sommar till framför stekytan, svettas och plocka maskingrillat nötkött till alla där ute i matsalsköns hungrande förtjusning.

Det är inget annat än sanning att jag finner arbetet på donken som väldigt roande. För även om hamburgarna är likadana varje gång, alltså att de ska ha likadana grönsaker och såser mellan bröden, så är ändå mina medarbetare så pass störda i hjärnkontoret att varje arbetsdag är ett äventyr.

Jag passar in på donken, jag är ingen katt bland hermelinerna, utan en retarderad person bland andra retarderade personer. Jag trivs med det simpla, det hjärndöda, jag trivs med att försöka göra gästerna nöjda. Jag trivs som fisken i vattnet, eller kanske mer som en drypande köttslamsa i fettrännan. Jag trivs som ångesten i ditt huvud när du arbetar bort resterna av Big Mac-menyn du åt till lunch från dina tänder.

Men någon gång så kommer jag trivas på andra ställen också.

//Förövrigt...Så är det frågan om jag trivs in i mina arbetskläder. Känner en viss oro över byxorna. Det har fan gått ett år sedan senast.

Plötsligt så är det nästan vår.

Svenska Spel marknadsför Triss med en väldigt random kampanj. Ordet "plötsligt" är egentligen det enda genomgående i kampanjen sedan kan det stå vad fan som helst.

"Plötsligt så forsööker veij skreijva poå skåånska"

Sedan så står det hela med svarta bokstäver på en gul bakgrund.

Det sorgliga är att det knappt finns någon i Sverige som inte fattar att det handlar om just Triss. Vi är så hjärntvättade.

Men jag ska inte klaga på det, för plötsligt så är det nästan vår.

Själv satt jag på balkongen en stund idag och avnjöt en kexchoklad. "Haha, en fucking kexchoklad" tänker ni kanske och funderar över varför jag inte tog en glass eller nåt sådant. För det första är det smart att käka kexchoklad utomhus med tanke på hur mycket de smular. För det andra så kände jag att matolja eller ärtsoppa inte hade blivit så värst festligt.

//Förövrigt...Så greps jag av panik när jag insåg att sommarjobbssökandet borde ha gjorts för länge sedan. Aaaah, vårkänslor!

Hårt arbetande män utanför Kista Galleria snackar om slarviga polacker, cigg, brudar...

...och om hur trottoar-stenplattorna för blinda ska ligga.