Spansk spank!

MUMS VA FRÄSCHT.

//Förövrigt... Så är det all smärtans dag idag!

MONSTERINLÄGGET DEL 2: TOPP 9 BÄÄÄSTA ALBUMEN I ÅR (FÖRRA ÅRET NU)

9. AraabMUZIK - Electronic dream

Araabmuziks platta lever upp till sin ytterst självgoda titel. Detta är utan tvekan en elektronisk dröm. Skivan är drömlikt bra och tillika drömsk i sitt sätt ljuda ut ur högtalarna. Electronic dream svävar ut någonstans i gränslandet till ens medvetande. Kombinationen mellan typiska 00-tals ravehooks och de avstannande beatsen är hypnotiserande. Du behöver knappt notera att musiken är i dina öron när du lyssnar, du behöver bara fokusera på att åka blåa linjen till rätt station. Streetz tonight är bara en i mängden av lysande tunnelbanelåtar på skivan.


8. Destroyer - Kaputt

Destroyer bjuder tillbaka oss till 80-talet, precis som Twin Shadow gjorde förra året. Till skillnad från Twin Shadow väljer dock Dan Bejar att ta det lite långsammare. Kaputt är kort och gott behaglig. En hälsning från saxofonens storhetstid i form av en smekning. Destroyer levererar alltid med stor känsla. Lyssna bara på Chinatown. Kanske bästa grejen att chilla till under 2011.





7. Tune-Yards - WHOKILL

Årets kanske kaxigaste platta är signerad av en brud vid namn Merill Garbus. Uppenbarligen är hon excentriciteten personifierad, i alla fall om man lyssnar på denna skiva. Det här är attityd på all världens droger samtidigt. Och med all världens musikaliska influenser samtidigt. Puräkta flum blir inte mer catchy än som i till exempel Gangsta eller Powa. WHOKILL hade kunnat vara ännu högre upp om den inte tappat, ja nästan allt, på de tre sista låtarna som är rätt intetsägande.



6. Bon Iver- Bon iver

Bon Iver gav oss For Emma, forever ago och nådde med den ut ur skogen han spelade in skivan i, smärtfritt förbi pretentiösa kritiker och vidare till den stora massan. Det var inte forever ago han gjorde detta så förväntningarna på uppföljaren var..tja..STORA. Allt Vernon gjorde var då att gå ifrån det avskalade och skicka in lite kraft, lite elgitarrer och annat gött. Och ja, när Perth nådde sitt dundrande trumpetackompanjerade klimax förstod vi direkt att han hade lyckats.


5. M83 - Hurry up, we're dreaming
Ett dubbelalbum kom lastat med tonvis och åter tonvis av nya M83 låtar. Dubbelalbum gör mig och väldigt många andra skeptiska. Ofta så hittar man 10 stycken låtar som tillsammans skulle forma en fullständigt lysande platta. Men så finns det 10 stycken låtar till som kanske inte riktigt når upp till samma nivå och förstör helhetsintrycket. På Hurry up, we're dreaming är inte ens låten med barnet som pratar om en groda (Raconte moi une histoire) onödig. Och vem fattade inte direkt att Midnight city skulle bli enorm? M83 har inte skalat av någonting instrumentalt heller. Ett bombastiskt mästerverk är vad detta är.


4. Smith Westerns - Dye it blond

Det var väl knappast något nytt Smith Westerns kom med tidigt i år med Dye it blond. Hederlig Bowie-influerad rock med svävande sång. Men jisses, vilken perfekt rockplatta det var och är ändå. Inte en svag låt, högt tempo, varierande... Ja, den har det mesta och borde ha slagit större om man frågar mig. Inledande låten Weekend hade kanske årets mest klockrena riff bara för att ta ett exempel. Eller All die young, som bara är rent av gåshudsframkallande. Det behöver inte alltid vara så jävla komplicerat......



3. Shabazz Palaces - Black up

.....Men ibland är det riktigt jävla underbart om det är lite komplicerat också. Som på Black up. Jag är inte Sveriges mest hängivna hiphopare men när jag snubblar på något som försöker vara riktigt nyskapande med beatsen och inte bara texterna så lyssnar jag noga. Shabazz Palaces fångade mig direkt. Black up är galen. Så fort man tror att man fått grepp om en låt så byter den skepnad. Och precis i slutet av skivan när man egentligen inte hade orkat ett annat hjärnskruvande experiment så fyrar Shabazz av en riktigt radiohit i Swerve.. Så sitter man där. Sjukt imponerad.





2. PJ Harvey - Let England shake

Aldrig brytt mig speciellt mycket om PJ Harvey. När jag nu har rotat i hennes portfolio av skivsläpp så kan jag inte säga att jag är sådär grymt imponerad. Anledningen till att jag gjorde just det var ju dock den att jag är grymt imponerad av Let England shake. Skivan har inte en svag låt. Inte heller en enda känsla som inte kommer till sin fulla rätt. Nej, en av årets bästa grejer var helt klart att höra PJ Harvey gå upp i falsett om krigets baksidor och hennes hemland. Det är nästa svårfattbart hur varje låt kan vara så skavanklös, som The last living rose. 2.21 min lång, mer behövs ej.




1. Gang Gang Dance - Eye contact

Jag minns första gången jag lyssnade på första låten Glass jar. Jag minns hur jag väntade och väntade i sex förtrollande flummiga minuter på att låten skulle sätta igång. För det kändes som att den skulle göra det, den laddade för något. Och Gang Gang Dance levererade. Glass jar drog igång med den bästa psykadeliska synthslingan jag hört. Gåshud direkt. Den som väntar på något gott... Sen kom mäktigt tunga andra låten Adult goth som ett brev på posten. Och sen nästa flummiga mästerverk efter det andra. När Gang Gang Dance levererar det man har förväntat sig handlar det om detaljer man inte förväntat sig först och främst. Som helhet är Eye contact årets bästa lyssningsupplevelse. Punkt.

MONSTERINLÄGGET: ÅRETS FETTIGASTE ALBUM TOP "=, OJ DÄR BLEV DET CAPS LOCK LITE FÖR LÄNGE. TOP 20 SKA DET VARA! DEL 1

20. Nurses - Dracula

Nurses fungerade alldeles utmärkt som substitut i frånvaron av Flaming Lips. Dracula har en lysande inledning med kusliga You lookin' twice som absoluta höjdpunkt. I övrigt en jämnbra samling excentriska låtar som möjligen är aningen svåra att lyssna i ett sträck.






 19. Tennis - Cape Dory

Cape dory är en riktig solskenshistoria. Inget nytt, inte alls, men jävligt upplyftande. Sådär trevligt som retro kan vara i sina bästa stunder. Marathon är den enda riktigt klockrena hiten här men skivan som helhet är lysande som soundtrack till, ja, vilket lyckligt sommarminne som helst.






18. WU LYF - Go tell fire to the mountain

Från en solskenshistoria till något helt annat. Att höra WU LYF rossla sig igenom Go tell fire to the mountain är liksom något annat verkligen. Det är ångestladdat och näst intill övermäktigt men så plötsligt kommer man till gladriffet i lysande We bros och börjar älska kontrasterna.





17. The Go! Team - Rolling blackouts

Första låten heter T.O.R.N.A.D.O och jag vet inte om jag kan beskriva Rolling blackouts på ett bättre sätt. The Go! Team stormblåser ut ur högtalarna i ett frenetiskt tempo och river med sig en mix av nästan allt som musikvärlden har att ebjuda. Till skillnad från riktiga tornados lämnar inte Rolling blackouts några katastrofscenarion efter sig utan bara en riktigt skön känsla.




16. Metronomy - The english riviera

 Det första du hör är fiskmåsar men sedan blir det bättre. Metronomy levererar ett paket "catchiness" inlindat i virvlande synthslingor. De levererar speciellt refränger som knappt någon annan i år men tar sig friheten att vara ytterst sparsam med dem. Vilket bara gör refrängerna efterlängtade, de fungerar lite som gitarrsolon. Ibland blir det kanske lite väl likt franska Phoenix men oftast blir det riktigt jävla bra, som i låten Corinne.




15. Cults - Cults

Min sommar 2011 hade ett soundtrack. Det var mycket Go! Team men kanske än mer Cults. Cults självbetitlade debut är ett hopplock av poppig kraft och finess, bra rakt igenom. Tredje spåret ,You know what i mean, är kanske bästa exemplet på ovanstående påstående. Det går dock inte att undgå att hur bra skivan än är så SÖG Cults på Popaganda i år. Den suveräna bombasten på skivan drunknade i en bassäng på Eriksdalsbadet i guess.




14. The Antlers - Burst apart

Burst apart är ett riktigt lyckat rockalbum. Ett melankoliskt sådant men det är The Antlers grej så nog om det. Hospice-mästerverket måste ha varit svårt att följa upp men Peter Silberman och Co gör det riktigt bra. Man gör det med ett album som inte har samma starka röda tråd men definitivt låtar som står sig bättre utanför sitt sammanhang, som Parentheses.





13. Unknown Mortal Orchestra - Unknown mortal orchestra

Garagegodis. Kompakt, effektivt och riktigt skoj. En kortfattad tweet i musikvärlden som förtjänar att trenda. Unknown Mortal Orchestra låter knappast perfekta men i garagegenren är ju ofta det en ren och skär fördel. Nej, UMO har skramlat, stökat och knastrat fram några riktigt sköna låtar. Hör bara på Ffunny ffriends. Eller Jello and juggernauts.




12. The Dodos - No color

Jeeez, ett tag var jag så imponerad av låten Going under att jag tänkte kalla No color för årets bästa skiva. Men sedan kom jag på andra tankar, det handlade ju bara om en låt. Det finns ytterligare några riktigt bra låtar på skivan som Black night, Good och Hunting season. Lyssnar man på dem och jämför med övriga på skivan så är det lätt att höra vad jag är ute efter från Dodos. Öset. För när de väl öste, så öste Dodos överlägset bäst under 2011.




11. The Field - Looping state of mind

Ett svenskt bidrag! Hazaa! Nåväl, Axel Willner fortsätter att loopa sig in i hipsterhjärtan världen över. Han gör retrotechno. Nu när techno mest handlar om vem som kan wobbla basen allra vildast och ljudligast så känns The Field som en frisk fläkt. Så även om han gör saker som må vara gjorda och repeterade om och om och om och om och om och om och om och om och om och om och om igen och igen och igen och igen, så är han fanimej snudd på unik. Tack The Field för att du vågar vara nostalgisk i den mest trendkänsliga genren i musikvärlden.

10.The Weeknd - House of balloons

Det var julafton igår (Ja, det har tagit ett tag att skriva det här inlägget). Det var likaså julafton på samma sätt flera gånger under året när Weeknd släppte sina plattor helt gratis på sin hemsida. Gratis har sällan varit så gott som House of balloons. Nej, traditionell dubstep och RnB i en lika bra som billig som vinnande kombination. Har du inga pengar men ändå vill ha din musik legalt så är The Weeknd What you need.

Obestämbart

Det är över nu. Vaknade av att det kom ett repetitivt tillika högljutt ljud från ventilationstrumman. Ja, det var en sådan dag liksom. Men nu är det över. När jag hade motivationen att plugga så kunde jag inte på grund av ljudet (Det var verkligen så störande, lovar't, kinesisk tortyr på riktigt). Nu när jag inte har motivationen längre, för att jag kom på en gammal personlig klassiker som måste genomlyssnas multipelt, så har även ljudet slutat.

Det kunde ha slutat på psyket för mig det där. Fullt möjligt. Kände mig som Grekland ett tag.

Undra vafan det var.

Nåväl, jag tänker inte låta min personliga klassiker vara ett obestämbart ljud i din ventilationstrumma. Den personliga klassikern är denna lågmälda och avskalade samling poplåtar.

//Förövrigt...Så är det här albumet åtminstone en 8/10

Topnotch 35. (Hittills i år)

En regel. Bara en låt per band eller artist. Vissa har faktiskt gjort fler låtar som skulle tränga sig in här (Typ PJ harvey, Gang gang dance, The Dodos, Shabazz Palaces mfl) men jag är demokratisk och tillåter bara en per skalle, deras allra bästa förstås.

35. About Group - Don't Worry

90-talskänslan är total i den här låten. Hot Chips Alexis Taylors jazziga sidoprojekt bjuder faktiskt på en riktig superhärlig chillande 90-talare såhär 2011.

34. CSS - Hits me like a rock

Jag köper alltid Fifa till Ps3 när det kommer ut. Varje år får jag en görskön powerpopdänga från något oväntat land på köpet. Denna är från Brasilien.

33. Real Estate - Kinder blumen
Ett praktexemplar på hur man gör en bra låt utan att sjunga.

32. Iamamiwhoami - ;John

Ett inte längre så mystiskt video- och musikprojekt som levererar på alla fronter. The Knife ligger nära till hands när man ska beskriva musiken. Bra är det i alla fulla fall!

31. Battles - Futura

Älskade Battles debutfullängdare. Årets nya är lite sämre men Futura konkurrerar med genialiska knarkhistorier som Tonto, Leyendecker och Atlas från föregående album.

30. WU LYF - We bros

Rosslandet och satansdyrkandet på Go Tell Fire To The Mountain gör sig jävligt bra i fullängd. Om spåren ska stå för sig själv är det bara We Bros som orkar klättra in på min lista.

29. Wilco - I might

Dessa herrar gör ju sällan något dåligt. Även om de har bästa åren bakom sig. På I Might släpper Wilco lös Gyllenetider-synthen med ett resultat Gessle bara kan drömma om.

28. Peter, Bjorn and John - Second chance

Gillade PBJ:s albumsläpp i år. Tycker det var en revansch för herrarna som fumlat runt lite sedan Young folks-grejen. Second chance har en kobjällra, ett vinnande vapen. Kraftfull poprock!

27. The Rural Alberta Advantage - Two lovers

Orka det där bandnamnet. Älska låten som doftar mer Neutral Milk Hotel än något annat i år, jag gillar sådant som gör det.

26. Timber Timbre - Woman

Bam bam dudum bam bam. Ångestmarschen glider sedan in i retrokostymen. En låt med två ansikten. Ett ohyggligt och ett rätt vackert, en skön duo må jag säga.

25. Little Dragon - Ritual union

Läste en artikel i somras, svenska Little Dragon-sångerskan sa att hon tyckte att hipsters var läskiga. Hon lär inte gilla sina live-spelningar alltså.

24. The Antlers - Every night my teeth are falling out

Jag har också haft någon dröm om att mina tänder, eller i alla fall en tand, ramlat ut. Men inte varje natt! Partiet i låten efter Silberman säger titeln är det som verkligen fångar en här. Härlig.

23. The War On Drugs - Baby missiles

Tankarna för en till Arcade Fire. Det hade definitivt varit ett Arcade i högform om det var deras låt. Nu är det TWOD som står för den här och många andra trevliga på deras bilåkar-platta. Ja, den måste vara perfekt att roadtrippa till.

22. MUTEMATH - Prytania

Wow. Den här låten överraskade mig för några dagar sedan bara. Detta borde vara en hit! Innovativ rock.

21. Toro Y Moi - New beat

Nytt beat? Måste väl vara lånat någonstans ifrån va? Orkar inte kolla. Om huvudslingan i den här låten inte är lånad så är New Beat kanske värd en ännu högre placering.

20. Tennis - Marathon

Surf on. Fantastiskt.

19. Jens Lekman - An argument with myself

Lustigt att jag upptäckt Paul Simons Graceland i år så släpper Lekman den här låten. En "You can call me Al" á la 2011. Refrängen är busigast i år.

18. araabMUZIK - Streetz tonight

Släpar sig fram över laserpistoler och annat trevligt. Sången är enformig men ack så vinnande, transframkallande.

17. Smith Westerns - Weekend

Fanns flera ytterst lyssningsbara låtar på Dye It Blond. Nästan alla faktiskt, en av årets jämnaste plattor faktiskt. Inledande spåret Weekend har årets dansvänligaste riff tror jag.

16. St. Vincent - Neutered fruit

St. Vincents skiva har flera spår som hade kunnat vara med och trängas här men Neutered Fruit når allra högst med sina iskalla Dire Straits-riff som efterföljer refrängen. Refrängen är också fet för den delen.

15. Bon Iver - Michicant

Justin Vernon vet hur man gör en fjollig liten smäktare.

14. Destroyer - Chinatown

Bloggkuriosa: Min bästa låt för heeeela förra året hette Chinatown och levererades av Wild Nothing. Min fjortonde bästa i år heter också Chinatown och levereras av Destroyer. Levereras prickfritt av Destroyer. Värt att ta det lugnt till denna, helt klart.

13. The Rapture - How deep is your love?

Driver igenom alla 6 min och lite till med galans och målmedvetenhet. Refrängen biter sig fast stenhårt. Let me heeaar that SoooOOooOoong! Ja, en gång till tackar.

12. Fucked Up - The other shoe

Änglakören som sjunger "We're dyin on the inside". Räcker så. Badass låt.

11. PJ Harvey - Hanging on the wire

PJ får nöja sig med en elfteplats. Lätt med i rejset om årets bästa platta i alla fall. Painot är oemotståndligt i denna. Vajjert.

10. Kurt Vile - Jesus fever

En drömmare till låt. Kurt Vile svävar iväg på ett gemytligt vis och bara myser sönder och samman bland molnen. Typ. I vilket fall.... Jag med fan!

9. Cults - You know what i mean

Cults vaggar in en i ett bekvämt och stillsamt lugn i verserna innan de släpper lös ett för i år oöverträffat klimax till refräng. Såg dem på Popaganda och låten var inte lika bra irl, den tappar faktiskt några placeringar på det!

8. Tune-Yards - My country

WHOKILL är ett av årets kaxigaste skivsläpp. Lyssna på den och hör regler brytas liksom. Inledande My country hade min fulla uppmärksamhet vid första lyssning och har haft det sedan dess.

7. Jamie Woon - Street

James Blake, Jamie xx, Jamie Woon... Mycket sådant i år fan. Woon tar en promenadvinst i mitt race tack vare den Street. Lysande diskret liten sak vars refräng sakta växer sig till något helt annat än just diskret efter några lyssningar.

6. The Weeknd - House of balloons/Glass table girls

I samma genre som Jamie Woon finner man The Weeknd. Anonym snubbe som släpper sina skivor gratis på sin hemsida. Gratis är sällan så här gott. Denna är lite fusk, det är två låtar i en. Var och en för sig hade de kanske hamnat längre ner på listan men tillsammans är de en sweet fucking ride. (Ehm, jag betalar faktiskt en del för min musik annars)

5. Architecture in Helsinki - Escapee

Väldigt svag för powerpop är man ju. Det här är årets bästa i den genren. Det är bara lyssna och konstatera att den ger medvind till sinnet från första stund.

4. Shabazz Palaces - An echo from the hosts that profess infinitum

Black up är den bästa hiphop-skivan jag hört sedan Madvillainy. Jag är inte så mycket för det annars, ska det vara så ska det vara experimentellt och inte duka under för de begagnade idéerna för hur hiphop ska göras (Så är jag inte med andra genrer...). Shabazz lyckas med det i alla fall.

3. M83 - Midnight city

Har M83 fått ett genombrott av MGMT-mått än? För det borde komma med den här låten, den här kan få slå hur stort som helst och spelas överallt. Då skulle jag jubla. Ge mig världens MGMT-effekt och skicka in den här på varenda dansgolv i f-ing Örkelljunga. Ostoppbar låt.

2. The Dodos - Going under

Först en sympastisk första halva med lite hederlig mjukis-indie, inget speciellt. Sedan smäller det med en andra halva som bara bombar en med frenesi och en imponerande jävla insats av alla som kan tänkas vara inblandade. Det är åka av, jag älskar't.

1. Gang Gang Dance - Glass jar

Gåshud varje gång. Gåshud varje jävla gång som låten trappar upp i tempo efter det långa och härligt knarkiga introt. Oslagbart bra i år tror jag.

The Dodos - No color. Världens sämsta bandnamn - Årets bästa skiva?

Ville bara ha det sagt. På pränt i bloggen! Älskar'n. De tre inledande vildsinta virvelvindarna till låtar (Black night, Going under, Good). De tre följande smittsamma indie-diamanterna (Sleep, Don't try and hide it, When will you go). De avslutande tre spåren som först skickar in lyssnaren i en ny virvelvind innan de plockar ner en med två lågmälda men komplexa finlir till låtar. (Hunting season, Companions, Don't stop).

Alla borde lyssna. Alla som gillar indierock med lite extra riv i åtminstone.

//Förövrigt...Så får jag inte mycket gjort. Så nu åker jag och klipper mig, brukar alltid kännas lite som en nystart.

Om katten själv får välja, del 4

The Notwist - Neon golden (2002)
Jag är inte bevandrad i den tyska musikscenen, inte alls. Tyska The Notwist fällde mig dock redan i tidiga tonåren med sin "Neon golden". 13-årige Simon gillade The Notwist, snart 22-årige Simon har inte släppt The Notwist i soptunnan som annars är fallet med så mycket annat han lyssnade på under tiden det begav sig. Detta vittnar om lättintaglighet och hållbarhet i en för min egen del oöverträffad kombo. Radiohead-influerat javisst, men Notwist har på "Neon golden", trots att komplexiteten snuddar Radioheads nivå, ett närmare förhållande till riktigt hit-makeri.
1. One step inside doesn't mean you understand, 3.15, Minimalistisk inledning där en stunds sång övergår i en instrumental andra halva av låten, med samplade pingisbollar (?). Skön mjukstart.
2. Pilot, 4.28, Skivans mest direkta låt. Refrängen är oemotståndlig. Vet få refränger som fångar in en lika snabbt som den här. Måste prova den på människor som aldrig hört Notwist (Note to self).
3. Pick up the phone, 3.55, Notwist fortsätter på den inslagna vägen med ett studs-beat omöjligt att tycka illa om. Markus Achers lågmälda sång fortsätter att fira stora triumfer.
4. Trashing days, 3.24, Lite gitarrplock glider in smärtfritt i ännu ett virrvarr av härliga beats som i sin tur glider in i ännu en klockren refräng.
5. This room, 4.45, Plötsligt blir det rent av bombastiskt och Notwist landar även det smärtfritt. Når ändå inte riktigt upp till de tre föregående låtarnas klass. En gnutta enformig.
6. Solitaire, 3.29, Wow, lägg rap på det här. Redigt tungt. Achers sång blir dock lite långsam, lite för släpande.
7. One with the freaks, 3.38, Här chockar Notwist med att, ungefär en minut in, lämna beatsen och övergå i en riktig Goo Goo Dolls-dänga, pang,bom,tjoff, sådär bara! Poprock på hög nivå som faktiskt tar slut lite för snabbt.
8. Neon golden, 5.54, Titelsången levererar inte riktigt som allt annat här. Långdragen.
9. Off the rail, 3.27, Älska samplingsfesten som det här albumet är. Det är en order. En order att älska refrängerna behöver man inte.
10. Consequence, 5.13, Och när man inte trodde det kunde bli bättre så fyrar Notwist av den här plattans allra bästa låt som avslutning. Mjau. Tråkigt flow Notwist måste ha haft när de tillverkade det här. I övrigt har bandet bara massa mediokert att erbjuda.

Om katten själv får välja, del 3

Wolf Parade - Apologies to the Queen Mary (2005)
Kanada kniper ännu en plats (Destroyer i del 1). Det första jag hörde med Wolf Parade var 2008 års "At mount zoomer" som också det är ett väldigt bra album. "Apologies to the queen mary" tar dock priset som bandets starkaste med sin elakhet och obönhörliga intensitet. Spencer Krug briljerar bakom mikrofonen och ger skivan en aggressivitet få andra album i den viiiida indierockgenren innehar.1. You are a runner and I am my father's son, 2.55, Sätter taktfast tonen. Wolf Parade trummar distinkt in ens uppmärksamhet från första stund.
2. Modern world, 2.52, Krug gör allt för att riva upp sin stämma i en låt man önskar var 7 minuter längre. Låter som ett något ilsknare Arcade Fire.
3. Grounds for divorce, 3.25, "Skriksynthen" gör en kaxig entré i en låt som så många andra på den här plattan undviker att använda sig av en riktig refräng. Wolf Parade klarar sig bra utan sådana.
4. We built another world, 3.15, Svårbedömd. Inte den här låten man kan plocka fram ur skallen i efterhand. Men avslutningen är ju stark, svårt som sagt.
5. Fancy claps, 2.51, Här blir det riktigt driv. Wolf Parade forcerar igenom de knappa tre minuterna med galans.
6. Same ghost every night, 5.44, Gungar fram i ett makligt tempo och är bra efter den intensiva första delen. Avslutningen briljerar men är alltför kort.
7. Shine a light, 3.47, En av få låtar med riktig refräng. RIKTIGT bra sådan också.
8. Dear sons and daughters of hungry ghosts, 3.40, Leverans på hög nivå. "LALALAALAA, WOHO!!"
9. I'll believe anything, 4.37, Wolf Parades mest populära låt, de bygger målmedvetet upp till en kanonjär avslutning. Explosion!
10. It's a curse, 3.12, Skivans allra bästa spår avslutar ett helt galet parti på skivan. Riffet i kombination med pianot är oemotståndligt. Tungt. Spencer Krug rappar nästan. Häftigt.
11. Dinner bells, 7.35, Långt spår. Sticker ut från mängden men är för lite långsam. Man väntar på ett klimax som aldrig kommer.
12. This heart's on fire, 4.00, Den här rockdängan kissar på "Sex on fire".

Om katten själv får välja, del 2

Merz - Loveheart (2006)
Del 2 i min "Om katten själv..."-serie är också ett album från 2006. Sorgligt nog ett alldeles för anonymt sådant. Conrad Lambert som Merz egentligen heter är tydligen bundis med Coldplays Chris Martin. Conrad Lambert är klart mycket bättre än Chris Martin. Det räcker med att lyssna på "Loveheart" för att greppa det. "Loveheart" är ensamhet i en lägenhet någonstans, ensamhet i sin mest obskyra och våghalsiga form.


1. Postcard from a dark star, 4.10, Lamberts sång ligger som orosmoln över en kuslig pianoslinga, en kombination som ödmjukt håller sig tillbaka och rotar sig djupt inom en.
2. Dangerous heady love scheme, 4.30, Ytterst originell. Aldrig hört en låt som VERKLIGEN liknar denna. Catchy är den också, perfekt med lite avancerad pop efter den kusliga starten.
3. Verily, 3.51, Först världens synthslinga som intro? Sedan lite spansk gitarr på den? Lite domedags-körsång som grädde på moset? Javisst. Lambert landar den här kombon oroväckande graciöst.
4. My name is sad and at sea, 3.54, Lambert bryter av med en hederlig lägereldsvisa. Eller hederlig, skulle inte vilja att någon sjöng den här vid en eld på en strand för mig. För läskigt, för äkta. Riktigt bra dock.
5. Butterfly, 2.51, Söt liten sak på femtespåret. Ett smörigt men ack så smittsamt trevligt spår.
6. At night I dream your bedroom's crammed with ducks, 1.01, Mja, räknas knappt. Instrumentalspår! Kanske tänkt att avskilja del 1 och del 2 av albumet.
7. Warm cigarette room, 4.19, Älskar inledningen. Efter ett tag blir den lite väl gnällig dock, med samma depptext upprepad ett antal för många gånger.
8. Mentor, 4.11, Hmm. Det jag gillar med den här skivan är den dystra stämningen som t.o.m gulliga "Butterfly" genomsyras av. Refrängen på "Mentor" kliver alldeles för långt ifrån det vinnarspåret. Lambert går vilse här. Sträcker mig så långt att jag säger att det är synd att denna är med.
9. The leaving song, 3.28, Tillbaka i rätt sinnesstämning. Den atmosfären som gör "Loveheart" till ett lysande album.
10. Loveheart, 6.02, Efter att ha strulat till det lite på vägen med några lite svagare spår (Mentor riktigt svag), så hittar Lambert tillbaka på riktigt. Titelsången är knäckande vacker. Knäckande. Nivån från skivans mästerliga första del infinner sig i grevens tid.

Om katten själv får välja, del 1 (Bra album)

Ska göra en liten följetong tänkte jag, slå ett slag för mina favoritalbum! Med lite korta kommentarer, låt för låt, om varför just den här musiken tilltalar mig. Grönt betyder att låten är helt skavanklös, helt superb helt enkelt. Blått betyder att låten i fråga kanske inte är helt och hållet gåshudsframkallande men jävligt nära. Rött betyder, håll i er, att det är svagt spår i jämförelse med resten av skivan, här kommer det nämligen bara figurera skivor som så nära på något spår är i min mening kompletta. Eller kanske till och med helt perfekta utan ett enda rött spår, vem vet!

Kan verka lite meningslöst att bara lyfta fram bra skivor och sedan sitta och dividera om vilka låtar som är lite mindre lysande än andra. Men, se det som tips bara, ok? Och se färgerna som vägledning för vilka låtar man ska lyssna på allra först för att fastna, om man inte redan gjort det.

Destroyer - Destroyer's rubies (2006)
Dan Bejar (New Pornographers också) Gör Bowie-influerad bluesig rock men sjunger lite som Dylan. Löjligt bra fyra första låtarna, sedan lite mer ojämnt. Hursomhelst, Uh-maaaaziing.


1. Rubies, 9.25, Niominuters-monster inleder. Svävande drömsk och ständigt skiftande, kanske lite lång.
2. Your blood, 4.16, En hit. Moneybrother borde vara grovt avis på denna dänga och dess klämmiga refräng. Youtube-länk.
3. European oils, 4.55, Suverän från första pianoplinket. Bryggan innan gitarrsolot, behöver inte säga mer. Ordlösa refränger har sällan använts så här bra, singalong för fulla muggar.
4. Painter in your pocket, 4.10, Börjar lugnt, man tycker det är en riktigt soft låt att luta sig tillbaka till och så, BAM, så ökar han takten. Bästa ögonblicket på skivan. Youtube-länk.
5. Looter's follies, 7.27, Bowie-referenserna bli allra tydligast här. Duglig ballad, sitter inte lika snabbt som de andra låtarna. Ett skönt avbrott kan man tycka efter de tre föregående spåren.
6. 3000 flowers, 3.47, Starkaste riffet på plattan, han snålar inte med det heller. Bra Dan Bejar. Högst tempo på skivan, behövligt. Nyckelspår på så sätt.
7. A dangerous woman up to a point, 6.02, Långsamma storytelling-verser med mäktiga "Ra-rara-lala-ra"-refränger. Man vill kort och gott vara full och skråla med. Klimax-artat.
8. Priest's knees, 3.09, Kortast på skivan. Lite repetitivt med den ordlösa refrängen här. Klockrena och svängiga verser som vanligt dock. Fartfylld också, gillas.
9. Watercolours into the ocean, 4.46, Lite sömnig men inget katastrofalt. Utöver avslutningen när han sjunger "wo-ho, watercolours into the ocean" är det inget som riktigt fastnar.
10. Sick priest learns to last forever, 5.54, Värdig avslutning. Dylan-aktigt! Härlig ljudvägg att orientera sig igenom.

WoW-klipp.

Wayoutwest var givetvis precis så bra som man förväntat sig. Förutom torsdagen då vi misslyckades med att komma in på klubb. Det sög, så vi drack jättestora öl på en intilliggande pub istället, vilket ägde. Får skriva mer om trippen i ett annat inlägg. Typ imorn eller snart.

Här är dock tre videor jag filmade på min gamla Kodak digitalkamera, som faktiskt presterat rätt hyfsat även om mina instabila händer inte gör det men det var rätt svårt att inte svänga lite till musiken så.... Iamamiwhoami-klippen verkar bli rätt populära på tuben, kanske inte så konstigt. Twin Shadow-klippet är på en hel låt, vilket är fint.

Chevy Chase

Paul Simons album Graceland är smygit upp som mitt mest lyssnade just nu. Det här är den liiiiite (Jätte) kackiga videon till plattans mest kända låt You can call me al. Chevy Chase stjäl showen på ett makabert och medvetet vis.

Går för närvarande igenom en riktigt tuff stängningshelg på Donken men jag klarar mig. Det känns en aning nostalgiskt till och med, lite 2008. Fattas bara att jag skulle cykla milen hem efter stängningarna också som jag gjorde då. Körkort är en demon modell större. Jag menar, jag kunde landa ett jävla 15-01 med övertid i furiöst tempo, dränkt i mitt eget svett med huden hal av fettångor och sedan bara hoppa på cykeln mitt i natten och trumma hemåt.

Borde nästan göra ett experiment och pröva en "2008" idag. Hmm. Liksom för att se var min gräns går nuförtiden. Fast nej.

Idag har jag till och med farsans Wolkswagen Passat (SVENNE-STEK, kanske tar hunden, villan och min lyckliga barndom med mig i min asstora baklucka, bara för att jag kan). Med turbo och automatväxel. Som att köra gokart.

Det är liksom tidsandan. Det är inte ens jobbigt att köra bil, inte ens jobbigt för vaderna, som det ibland med vanlig växellåda kan vara en aning jobbigt för.

Faktum är att morsan satte eld i baken på mig när det gällde att skaffa det där körkortet. Var nära att bli påkörd av något jag befarar var en rattfyllerist som svängde in på trottoaren istället för på bilvägen utanför nattöppna, klassiska Statoil Hagaström. Där kom man på cykeln med sinnena på avspänn, Mp3:n i örat, skitandes i världen och plötsligt så kom det två lysen rakt mot en på trottoaren. En billist vars sinnen förmodligen var än mer på avspänn än mina. Så jag körde rakt ner i diket för att rädda mig kvar i världen jag just innan hade skitit fullständigt i men som i det ögonblicket verkade väldigt viktig. Sedan borstade jag av mig, tänkte att det hade kunnat "sluta lite värre det där", svor och hytte med näven mot fyllskallen, försökte registrera registreringsnumret men misslyckades med det.

Så jag cyklade hem i maka takt, i efterhand mest arg för ett litet hål i min retrojacka som fastnade i en liten tall som inte fått växa sig stor i ett dike intill vår materialistiska urbana värld. Nämnde incidenten för morsan dagen efter liksom lite i förbifarten. Mor släppte det inte så lätt, så ett år senare hade man körkort.

Och var redo att frontalkrocka med latheten istället.

//Förövrigt...Så är alltså hela Graceland-skivan utomordentlig. Speciellt folk som gillar Vampire Weekend kan ju ta sig en lyss på urkällan.

Avklarade fyllor och en framtida motsvarighet.

Efter måndagens inofficiella personalfest har jag uppenbarligen fylletwittrat, fyllefacebookat och fyllebloggat. Hurra! Vilket jävla stim. Jag minns inte ett skvatt av det heller. Som tur är ser det inte så jädrans förskräckligt ut. Nog mer jag själv som tycker det borde ha undvikits, fylleblogginlägget är ju fullständigt meningslöst.

Som visserligen det mesta jag skriver är.

Äsch.

Jag kanske har startat en inte så smickrande tradition. Vi vänder på det så.

//Förövrigt...Så ska jag nu nörda ner mig totalt i Way Out Wests spelschema.

Way Out West väntar besök av mig i år igen. Spelschemat är droppat och jag kan berätta vartusan i Göteborg ni finner mig dagarna 11-13 augusti. Med reservation för att jag kommer respektera medresenärers annorlunda viljor i vad som borde ses till en för mig hälsosam grad.

Torsdag kväll/natt: Stora teatern (Storan) kl 22 på Okkervil River som följs av New Pornographers-favoriten Destroyer på samma plats kl 23.45. Alternativt på Brew House kl 00.00 för Those Dancing Days frejdiga powerpop, detta därför att det helt enkelt känns lite mer party, lite mer intensivt att se dem. Timber Timbre på Pusterviksbaren måste dessvärre, förmodligen, väljas bort. Optimalt vore nog först Okkervil River sedan Those Dancing Days även om det kommer ta på de stackars fossingarna.

Fredag Slottskogen: Trolig sovmorgon förbi inte så lockande Edward Sharpe, Avett Brothers och Jenny Wilson om inte någon i sällskapet insisterar på ett annorlunda tillvägagångssätt. Viktigt. Sedan Janelle Monae kl 16.10 och möjligen The Hives därefter kl 17.20 för att insupa showen deras som alltid är rätt och slätt bra. Att se Howlin' dampa runt är dock inte absolut nödvändigt, jag har skådat den akten förr. Fleet Foxes kl 18.30 är ungefär så givet som det blir. Förmodligen Robyn kl 19.45, trots att jag såg henne på WoW och Popaganda förra året, finns alltid någon i ens sällskap som vill se henne, annars ölpaus I guess! Iamamiwhoami spelar kl 21.10, något som borde ses, bara för att göra alla amerikaner som vill se denna mystiska kvinna avundsjuka. Börjar dessutom tycka att låtarna hon släppt är riktigt bra, borde bli en spejsad föreställning. Sedan 45 min "glo-på-den-lille-jehovas-popguden-Prince" innan en kort promenad över för att ögna på och lyssna till Empire Of The Suns klockrena indiepop kl 23.00.

Fredag natt: Här är jag helt f-ing likgiltig och kommer att troget lyssna på vad mina "medfestivalare" vill gå och lyssna på. Men annars White Denim kanske? Gävlebandet Simian Ghost? Njae, här får någon annan bestämma helt och hållet.

Lördag Slottskogen: Lycka när Twin Shadow nyligen hamnade i Linnétältet istället för på krogen, kl 13.30 (Ingen sovmorgon här) är jag definitivt där. The Jayhawks kl 15.30 känns schysst retro, det blir. Wiz Khalifa kl 18.00 kan bli. Pulp kl 19.50 blir. Tiesto kl 21.10 känns också som något som måste ses, kanske främst för att jag aldrig varit och sett en liknande artist. Kanye West kl 22.30 behöver knappt räknas upp, dock är jag lite sugen på att bryta av Kanye för att gå och se Fake Bloods Jägermeister-osande douchebagbeats målmedvetet dunka utöver Göteborgsnatten.

Lördag natt: Matthew Dear i Annedalskyrkan ett stenkast från Slottskogen tack. Finns la en minimal chans på Rebecca & Fiona på Park Lane men det stället är av tradition det allra mest omöjliga att traska in på. Önskar att jag hade en bild på kön in dit förra året. Monstruöst. och döfött av bara den.

Söndag morgon/ eftermiddag: Förstörd Simon.

Nu när jag har bestämt mig för att antningen ringa in och få servitrisen från igår sparkad eller aldrig gå på O'learys igen så har jag tid för det här

Årets bästa låtar hittills, bjussar på en spotifyplaylist sedan med dem inlagda va. Som sill. Inlagda välsmakande sillar. Som låter bra. Inlagda jävla välsmakande jävla sillar som låter bra i öronen när du tuggar. I alla fall de som finns på Spotify blir inlagda midsommarsillar i min playlist.

20. Fucked Up - The other shoe
19. TV On The Radio - Will do
18. Lykke Li - I follow rivers
17. Gang Gang Dance - Glass jar
16. Panda Bear - Last night at the jetty
15. Toro Y Moi - New beat
14. Wild Beasts - Albatross
13. Shabazz Palaces - An echo from the hosts that profess infinitum
12. Destroyer - Chinatown
11. The Weeknd - House of balloons
10. Timber Timbre - Woman
9. Tune-Yards - My country
8. Kurt Vile - Jesus fever
7. Bon Iver - Perth
6. AraabMuzik - Streetz tonight
5. The Antlers - Every night my teeth are falling out
4. PJ Harvey - Last living rose
3. Cults - You know what i mean
2. Shabazz Palaces - Swerve...The reeping of all that is worthwhile (Noir not withstanding)
1. Gang Gang Dance - Adult goth

2011

Shabazz Palaces är det som gäller just nu va. ShaBAAM!

Nästa vecka regnar det.

Den här veckan bjussar på sol i kvadrat. Själv ägnar jag mina dagar framför grillen på McDonalds, tar skydd så att säga. Ofrivilligt. Och jag tar inte ens skydd från solen på ett svalt ställe, det blir fruktat varmt inne i köket på donken. Man får inte ens gå in i frysen svalka sig som förr i tiden, det är något krux på den så att den måste vara låst och endast öppnas om man verkligen måste hämta något.

Nästa vecka kommer jag förmodligen att jobba mindre (Schemat har inte kommit än, lätt att planera livet). Så det är bara att plocka fram paraplyerna gott folk!

Jag som så många andra svenskar är övertygad om att vädret beror på om man jobbar eller inte.

Bara för att förtydliga,

Sol, varmt och badnerven rycker: Jobbar.

Kallt, regnigt och livsglädjen tryter: Ledig.



Får säga att det hänt att jag drömt att tänder ramlat ut. Tydligen ska det vara ett tecken på att man oroar sig över att man inte är lika snygg som tidigare. Heeeh.

//Förövrigt...Så har jag börjat ta det här med Twitter seriöst. Sök på Salibou vettja.

Hostmedicin, skona mig denna plåga.

Och med plåga menade jag uppenbarligen inte låten, utan min hosta. Obehaget kittlar insidan av min hals. Hostmedicinen ska ge mig sömn inatt.

Timber Timbre känns som värda en låååång kö in till nån klubb under Way Out West.

Kanada har nästan högst nivå i hela världen när det gäller musik. Har otaliga favoritband från det kalla nord på andra sidan Atlanten.

//Förövrigt...Så stavar jag fel hela tiden just nu. Fingrarna studsar iväg okontrollerat över tangentbordet när jag får mina hostattacker. Jag hade kunnat gjort en grej av det och låtit inlägget varit proppat med stavfel men istället har jag raderat och skrivit om rad efter rad. Jag är ingen sådan där "No regrets-kille" när jag skriver. Inte min grej.

Trevligt.

Tolv poäng till mig och alla sköna deutschbags världen över.

Igårkväll bänkade jag mig framför Eurovision Song Contest för första gången på många år, grymt sant, jag försöker inte bara framställa mig själv i bättre dager som en människa med överlägsen smak när det gäller musik. Det var utan tvekan ett tag sedan jag kollade. Faktum är, det lite oroväckande faktumet är, att jag inte tyckte det var så värst illa. Det var nästan bra. Det var nog baske mig bra underhållning.

Speciellt den tyske programledaren Stefan Raab charmade mig. Hans vilja att hela tiden vara i centrum och göra publikfriande gitarrsolon var ytterst underhållande. Inte för att jag tyckte att han var grym utan för att det alltid är kul att stöta på "show-offs" i rutan. Han hade lite för höga tankar om sig själv och ville inget hellre än att visa sina gitarrkunskaper för över 100 miljoner tv-tittare. Det är dock inte svårt att lista ut hur fasen han fick in alla självbekräftande akter i programmet, för jag skulle tippa på att han hade ett bredare och mer helylle leende än varenda tv-tittare runtom i Europa. Men bakom leendet såg alla 100 miljoner att det gömde sig en puräkta Deutschbag.

Och så kollar de tydligen med entusiasm på spektaklet Eurovision borta i Australien. Jag kan inte tänka mig annat att det är för att de ska känna sig lite bättre själva. De vill skratta gott åt moderlandet England och dess vrickade grannar.

Men som sagt, det var klart genomlidbart detta år. Finland till exempel, skickade någon snubbe som kallade sig Paradise Oskar (Hualigen) men som lät som Decemberists (Schysst). Tysklands Lena bjöd på en refränglös låt (TRENDBROTT) i skön minimalistisk elektrotappning (Cool). Sverige fick massa röster från 5-åringar runtom om i hela västvärlden (Vilket var skoj, eftersom man håller på Sverige även om låten suger). Azerbajdzjan vann med en smäktande refräng och skickade nästa års Eurovision till Asiens hjärta några sjömil från Turkmenistan och några ökenmil från Iran.

//Förövrigt...Så ses vi inte i Baku nästa år vid den här tiden. Men kanske i en soffa nära dig. Det var faktiskt helt okej.

Gäng gäng dans.

Gang Gang Dance - Eye contact
Djävulskt och åter djävulskt. Aldrig har ca 45 minuter varit så smärtsamt kort. Nu tycker jag att vi dansar lsd-dans till den här plattan hela sommaren lång. Lyssna på den och säg mig att du är på. Tack Gang Gang Dance. Tio kryllande balkonggetingar av tio.