En KB-fräsning hit och dit.

Kungliga biblioteket är ett seriositetens högnäste här i Sverige.

Eftersom jag är en ytterst omogen man på 22 år minus ungefär 5-6 mentalt så trivs jag inte riktigt på KB. Dessvärre måste jag sitta där nu vare sig jag vill det eller inte på grund av den c-uppsatsen jag samlar material till för tillfället.

Jag sitter där med en kursare tillika polare och bara glömmer att jag sitter i ett bibliotek hela tiden. Vi glömmer rätt och slätt att prata tyst, eller viska som det heter. Lite respektlöst förstås men ska man vara riktigt jävla petnoga så sitter vi faktiskt i mikrofilmssalen vars apparater låter som motorcyklar när man spolar banden.

Tycker att man kan prata då. När det ändå är massa oljud.

Fast man ska kanske inte göra det ännu värre.

Nåväl, en tant kom fram och fräste lite idag. Vi respekterade hennes fräsande och kommer göra det framöver också om folk kommer fram och säger åt oss att dämpa volymen.

Men de kommer att behöva göra det varje gång vi är där. För grejen är den, man kan alltid prata på som vanligt tills någon säger till.

Kungliga biblioteket ligger vid Stureplan också. Ett annat ställe jag inte riktigt känner mig hemma på. När jag promenerar över Stureplan känns det lite som jag glider på kotlettfrillevax utan att aldrig riktigt gojsa ner mig i det. Jag bara glider, känner doften av något jag säkerligen skulle anamma om jag hade pengarna men som jag nu tar avstånd från.

Kotlettfrillan är något jag aldrig skulle kunna besvära mitt utseende med dock. Omöjligt.

//Förövrigt...Så har jag fyllt spottkoppen på snusdosan två gånger om idag. Försöker stänga den, det går inte. Försöker förstå hur jag kan ha snusat så mycket, det går.

Obestämbart

Det är över nu. Vaknade av att det kom ett repetitivt tillika högljutt ljud från ventilationstrumman. Ja, det var en sådan dag liksom. Men nu är det över. När jag hade motivationen att plugga så kunde jag inte på grund av ljudet (Det var verkligen så störande, lovar't, kinesisk tortyr på riktigt). Nu när jag inte har motivationen längre, för att jag kom på en gammal personlig klassiker som måste genomlyssnas multipelt, så har även ljudet slutat.

Det kunde ha slutat på psyket för mig det där. Fullt möjligt. Kände mig som Grekland ett tag.

Undra vafan det var.

Nåväl, jag tänker inte låta min personliga klassiker vara ett obestämbart ljud i din ventilationstrumma. Den personliga klassikern är denna lågmälda och avskalade samling poplåtar.

//Förövrigt...Så är det här albumet åtminstone en 8/10

På kant med Kant (Och lite med mig själv)

Ännu ett inlägg som ska behandla Immanuel Kant litegrann. Så. (Jag är trött på snubben och tyckte att det var en schysst rubrik.)

Sitter för tillfället med en Risifrutti, min andra på typ en halvtimme, först jordgubbssmak och så nu hallon. Hallon vinner smaktestet, precis som den alltid gör. Men hallon vinner just bara när jag käkat en annan smak innan, allt handlar ju om konkurrens. Vill man att någonting ska vara lite godare än vad det egentligen är så kan man ju liksom alltid köpa en annan sort som är ännu lite sämre och käka den först.

Värt att fundera på. (Eller ovärt värre, vad vet jag? Alltså, mer än att hallon smakar bra efter jordgubb.)

Nåväl, medan det kalla risslemmet dansar på min tunga och ner i svaljet så begrundar jag dagens och gårdagens misstag. Men mest så begrundar jag Risifruttins smak.

Och fåglarnas förmåga att bajsa ner min balkong. Vad vill de ha sagt med det? De sänder uppenbarligen ett meddelande till mig. Det kan vara ett hot men med största sannolikhet lyder nog inte meddelandet på något annat sätt än "Dude, din balkong är ett grymt ställe att dumpa på, tack!"

//Förövrigt...Så tänkte jag skriva tenta nu.

Jag är dålig när jag sitter här och sitter här.

Är det något jag har fått lära mig under den här terminen när jag har betat mig igenom Idéhistoria B så är det att den vite, västerländske, heterosexuella medelklassmannen är orsaken till all världens sorger. Med lite reservation för det där med medelklass, överklassen är än mer skyldig till jordens orättvisor. Men i mångt och mycket stämmer detta.

Jag är förjävlig. Jag är jädrans jävla förjävlig nu när jag sitter här framför datorn och studerar ("bloggar" är synnerligen närmare sanningen) och inte gör ett skit åt det faktum att jag och mina jämlikar har ställt till med massa skit, massvis med skit.

Fast man ska kanske inte ha för dåligt samvete. Ska vi tro på reinkarnation så kan vi säga att jag i ett tidigare liv har levt med flugor i ansiktet och en svullen svältkagge, dött i aids och blivit belönad för mitt lidande med en plats i solen och snön på Svea Rikes i nuläget lite i smyg grönskande yta.

I en essä ska jag i vilket fall som helst gå till attack på västerlandet. Kritisera dess skeva bild av österlandet. Kolonisera inte mera med tanken, så att säga. Det är i första hand något jag måste göra för att få 7.5 fina västerländska högskolepinnar men lite i andra hand så ska jag kritisera mig och mina likasinnade för att själv må bättre.

Här ska sågas. Här ska straffas. Självplågeri. Jag är dum i huvudet som har svalt Alladin, Indiana Jones och Prince of Persia med hull och hår. Det är så det är där nere i mellanöstern, det är vildsint, barbariskt och laglöst, det är mystiskt, sagolikt och inte alls som hemma. Det är precis så det är. I våra huvuden, för våra ögon. Nu ska jag bearbeta mina tankar, få lite mer förståelse för vad det innebär att vara västerlänning, gå till botten med mig själv och mina förutfattade meningar. Det här blir, som man säger på det lite kluriga världsspråket ironiska, jävligt lätt.

//Förövrigt...Så trivs jag bäst hääär där jag kan ta det lugnt och dofta på snusprillorna. *Sniff, sniff*

En morgon genomsyrad av skadlig förnekelse.

Skulle åka tillbaka till Stockholm idag var det tänkt. Hade en kursstart i huvudstaden idag efter nästan en hel vecka föreläsningsfritt som jag valde att tillbringa där jag kommer ifrån. Det gick dåligt. För efter att ha misshandlat snooze-knappen ett antal gånger för mycket, så hade även klockan oväntat nog tickat ett antal gånger för mycket. Det är faktiskt oväntat att klockan tickar vidare när du trycker på snooze-knappen. Av någon anledning är det alltid så jävla oväntat, chockerande och oändligt stressande att se att man inte har stannat tiden med den där knappen.

Ska uppfinna en snooze-knapp som stannar tiden på ens väckarklocka. Då behöver man i alla fall inte gripas av panik förrän man ser en annan klocka, typ den i köket efter att första koppen kaffe fått dina ögon att sluta kisa, ditt medvetande att sluta vara löst och dina öron att sluta brumma.

När jag väl klev upp så var jag tvungen att ta en dusch på det också.

Tro mig. (Säger jag och framställer mig själv som om jag alltid är hur fräsch som helst)

Jag var tvungen. Det hade varit ett brott mot mänskligheten i Gaddafi-klass ifall jag satt mig på tåget som jag var.

Så jag tog en snabb på ca fem minuter. Ok, typ tio minuter för vattnet var så superbt varmt och skönt och bredvid vattnet var det så jävla osuperbt kallt. Så det blev nog tio minuter. Vilket ledde till att jag missade bussen som helt säkert skulle ta mig i tid till tågets avgång.

Det fanns dock en bussavgång till som näppeligen skulle få mig att hinna i tid. När jag vandrade upp till hållplatsen hittade jag en tia. Av någon anledning tänkte jag vid samma ögonblick som jag plockade upp tian att "nu har turen vänt" även fast jag bara hade mig själv att skylla på så här långt. Sorry Fru Fortuna. Jag inser det onödiga i den tanken så här i efterhand.

Kanske var det Fru Fortuna som på förhand tröstade mig lite eftersom hon visste hur jävla skit det skulle gå sedan. Bussen stannade nämligen på alla hållplatser för att plocka upp folk och alla som klev på hade något slags problem som de skulle fråga chauffören om till råga på det ( Det kändes i alla fall så). Så medan jag satt där och kokade i min lilla stressgryta, bönade och bad att chaffisen skulle trampa pedalen i backen tyst för mig själv (Som en riktig svensk), så fortsatte klockan att gå.

När bussen slutligen var framme i centrum så var det bara att hoppa av i 120 km/h och försöka springa allt jag kunde till tåget. Givetvis var dock den bra trottoaren fram till tågstation avstängd pga något slags takarbete antar jag, "Fotgängare hänvisas till andra sidan vägen" stod det. "Fuck me" tänkte jag och drog över till den andra sidan, den sämre sidan, eftersom den uppenbarade sig som ett isigt helvete.

Jag köper inte att helvetet enligt legenden ska vara varmt utav bara fan. Det är nog is överallt därnere. Is är värre. Speciellt om man springer i hög hastighet på det. Med sneakers.

Såååå.... Jag drog en vurpa av den högre graden och landade rätt obekvämt på min högra armbåge. Reste mig sedan upp lika snabbt men insåg att jag hade för ont för att sprinta vidare, så jag kastade min hipstermössa (Köpt på Dressman så det är en fejkhipster) i backen, drog några inte så väl valda ord, kastade en intensiv blick på fjortistjejerna som stod och fnissade en bit bort. Fick dem att sluta. Dagens enda seger hittills.

Efter en stunds desorientering som en följd av ilskan så kunde jag även se mitt tåg tuffe-tuff-tåga iväg på säkert avstånd.

Så jag gick till Donken och köpte en Cheese för tian jag hittade istället.

Innerst inne visste jag nog att jag inte skulle hinna så fort jag klev ur sängen.

//Förövrigt...Så tycker jag Fru Fortuna kunde ha bjussat på....Låt säga...I alla fall en femtiolapp!

Schizo-flempan och huset från helvetet.

Jag tillbringar mycket tid i Flemingsberg, "Flempan", söder om Stockholm, eftersom jag studerar där."Flensburg", som jag själv brukar kalla stadsdelen, är nog ett av de allra sjukaste ställena i Sverige arkitekturmässigt. Det är snudd på bisarrt hur många olika stilar på byggnader man har lyckats kräma in på ett och samma ställe.

På en väldigt liten yta finner man...

...Huddinge sjukhus.
Hemska och åter hemska Huddinge sjukhus. En enorm öststatsbetongklump right outta hell som tar säkert fem minuter att promenera längs. Det räcker för den delen med att promenera förbi det här sjukhuset för att drabbas av svåra panikkänslor och behöva gå in. Det här huset slukar själar.



...Miljonprogrammet i Flemingsbergs centrum.
Det här huset ligger mittemot Huddinge sjukhus. Snacka om natt och dag. Jag antar att de behövde kompensera med lite färger i området. Flemingsbergs miljonprogramshus är nog bland landets mest lyckade annars, de är ungefär 20 stycken och alla i olika nyanser av skrik. Genialt!








...Södertörns högskola.
På bilden syns min skolas panorama-rymdskepp till bibliotek. Själva huvudbyggnaden går i samma futuristiska stil, likaså Karolinska Institutet vägg i vägg.





"Flensburg" är utan tvekan en stadsdel som dras med ständig identitetskris på grund av dess osammanhängande arkitektur. Fast i en tid när ungdomar ljuger om att ha psykiska problem för att verka lite coolare kanske en stadsdel som känns lite schizofren också kan kalla det sin image.

När jag satt och förundrades över hur extremt fult Huddinge sjukhus är så fick jag för mig att rota i en Flashback-tråd där folk diskuterat vilken som är Sveriges allra bedrövligaste byggnad. Huddinge sjukhus hade fått sina röster här och där. Men när någon publicerade bilder på Helsingborgs lasarett dog liksom diskussionen ut. Det var klart, allt annat såg ut som Taj Mahal i jämförelse. Jag ger er dödsångest i byggnadsform:


Som ni ser på skylten framför är inte bilden svartvit. Arkitekten gjorde ingen hemlighet av att till Helsingborgs lasarett kommer man för att dö en långsam och oändligt smärtsam död.











//Förövrigt... Så har båda mina vinterjackor gått sönder. Samtidigt lyder löpsedlarna runtom i staden: "Iskylan håller i sig till april". Suck.

Tobo, definitely not the place to bo.

Vilket typiskt jävla måndagsmörker. Jag har glömt mp3:n i Stockholm. Jag klarade mig utan den på vägen upp till Gävle men då var det torsdagskväll och helg på väg. Nu är det måndag och inget mer än en stundande tuff pluggvecka ligger framför mina fötter. Känner för att sparka lite på den.

Ny kurs på G dessutom och jag har inte riktigt vågat kolla på kurslitteraturlistan än. Känns som något som kan framkalla sveda och värk i plånboken.

En annan är i alla fall en något sådär rutinerad Upptåget-passagerare. Ingen av stoppen i hålorna mellan Gävle och Uppsala irriterar mig nämnvärt. Bara lite. När jag inte har Mp3:n. Fan. Tobo är jävligt, måste vara det onödigaste stoppet i hela vida Sveriges spårsystem.

Om Tobo-kossorna lite otippat skulle vara ute och ströva mitt i vintern, så kan väl någon av dem bara kliva på tåget för att liksom stryka under hur nedrans fel det är att Upptåget stannar där.

//Förövrigt... Så tänkte jag packa lite nu.

Att glida på en räkmacka

Jag är en glidare.

Jag känner många glidare men bara få i klass med mig själv. Vissa kan glida, men lida. Jag lider inte när jag glider. Jag gör det som krävs utan att jag kvävs.

Jag har alltid glidit under mina studier i alla fall. Jag är ingen sådan där som surfar på räkmackan i alla avseenden (Hur såg det ut i ditt huvud?). Inte någon som drar hem de snyggaste brudarna och lottovinster på löpande band, så att säga.

Undra hur bra det skulle gå om jag la ner glidandet och började vara riktigt jävla överseriös. Förmodligen något som behövs när man till slut hamnar någonstans ute i verkligheten, på fältet, in the real deal, arbetslivet. Skönt att känna att det finns högre växlar att dra i när det börjar brännas.

Enormt kul att höra mig hylla mig, förstår jag, men jag hade inte uppdaterat bloggen på ett tag och idag var en sådan där dag när jag bara blev väldigt "me, myself and I" inombords efter en liten framgång. Så borde alla reagera lite oftare. Känna sig osvenskt nöjd över sin egen förträfflighet. Jag har gjort det alldeles för lite genom åren, så jag tänkte att ett blogginlägg om det hela kan väga upp saken lite.

"Att glida in på en räkmacka" betyder alltså att ha det lätt. Jag måste fundera mer på det ordspråket...Men det måste vara så att en räkmacka är god och om man glider in på den överallt man kommer så har man tur. För räkmackan är ju god och du glider in på den. Hmm..Nej, hjälp mig!

//Förövrigt...Så blev jag väldigt sugen på räkmacka nu. Tur att det är nyår hyfsat snart då.

Ett inlägg där jag ber om mer snö. Slå mig på käften imorn om du vill.

"Snökanonen" är på väg. På radion imorse sa de att min ena hemstad Gävle ligger i riskzonen för att drabbas av en snökatastrof av dignitet anno '98. 1998 var året då barnen kunde hoppa från sina hustak och landa mjukt, året då landshövdingen tog bandvagn till jobbet och stortorget tog skepnaden av en labyrint. Har jag hört i alla fall, jag flyttade med familjen till Gävle året efter.

Själv hoppas jag att den där "Snökanonen" kommer i helgen, eftersom jag nästa vecka ska filma ett reportage på egen hand och har lite brist på bra idéer. Bring on the snow! Skicka ner en helvetisk jävla mängd, åh herren, skicka ner en helvetisk jävla mängd med snö! Så jag får något att rapportera om. Jag skottar till och med familjens platta tak i gengäld.

Hörde du det herren?! Du är ju en sådan typ som gillar hjälpsamma människor. Jag har inte läst bibeln men likt snön i Gävle '98 har jag fått det berättat för mig.

Men smält bort den mesta snön efter nästa veckas slut, tack.

Såg på tuben till Akalla idag att man kan sms:a "Be" följt av sin personliga bön till svenska kyrkan. Kanske ska dra iväg ett om "Snökanonen". Förresten, vad är "Snökanonen" för sjukt namn? Enligt radiopratarna var i alla fall Gävle, på grund av sitt geografiska läge, ett lätt byte för den. Mer greppade jag inte och det var i sin tur på grund av akut morgontrötthet.

Om man söker på svenska kyrkan på google så hamnar en länk där man kan gå ur kyrkan högst. Sen svenska kyrkan. Nåväl, jag läser böner som folk skickat in på deras hemsida nu. Det var nog riktigt att sätta dit en knapp där folk kan anmäla böner som stötande. För sitter den där reklamskylten kvar på tuben en fredagnatt efter ett krogbesök, då mitt omdöme inte sitter där det ska.... Så kan det sluta med en ovälkommen bön.

Eller bara en sådan här: "Kärlekens Gud, ge mig kraften att inte somna på tåget, visa mig vägen hem och fräls mig när jag försöker få nyckeln in i låset, Amen"

Annars så finns det en skön nu på hemsidan: "Gud, hjälp mig att bli den jag är. Ge mig den styrkan och det modet, Amen"

....."Bli den jag är". Gud kommer göra succé på den bönen vare sig han finns eller inte. Antar att det är så böner fungerar. Kör felsäkert, så blir du inte besviken. Det är lite som att jag skulle be om att kollektivtrafiken ska braka samman i vinter. Safe.

//Förövrigt... Lite halvgröna bananer är godast.

Billiga köttbullar smakar bäst.

Åtta stycken köttbullar, potatismos, lingonsylt och brunsås på Ikea-restaurangen. 16 spänn. Jag antar att de förväntar sig att jag också ska ta en runda inne i själva varuhuset när jag käkar så billigt. Men inte fan gjorde jag det idag. In your face Kamprad! I och för sig kostar nog några köttbullar, lite mos, lite sylt och lite sås säkert ungefär 1 krona och 50 öre för Ikea att servera, så det är väl lite in my face också.

Lite köttbullar, lite mos, lite sylt och lite sås in my face. Splash bara!

Men det var det värt!

//Förövrigt... Så missade Mr. Närvaro himself (Jag) en föreläsning på högskolan idag. Ett ytterst sällsynt fenomen, som tydligen kom jävligt olägligt. Det har varit gruppindelning och jag tror bestämt jag är förbisedd. Älskar tajmingen. Eller bristen på densamma.