En morgon genomsyrad av skadlig förnekelse.

Skulle åka tillbaka till Stockholm idag var det tänkt. Hade en kursstart i huvudstaden idag efter nästan en hel vecka föreläsningsfritt som jag valde att tillbringa där jag kommer ifrån. Det gick dåligt. För efter att ha misshandlat snooze-knappen ett antal gånger för mycket, så hade även klockan oväntat nog tickat ett antal gånger för mycket. Det är faktiskt oväntat att klockan tickar vidare när du trycker på snooze-knappen. Av någon anledning är det alltid så jävla oväntat, chockerande och oändligt stressande att se att man inte har stannat tiden med den där knappen.

Ska uppfinna en snooze-knapp som stannar tiden på ens väckarklocka. Då behöver man i alla fall inte gripas av panik förrän man ser en annan klocka, typ den i köket efter att första koppen kaffe fått dina ögon att sluta kisa, ditt medvetande att sluta vara löst och dina öron att sluta brumma.

När jag väl klev upp så var jag tvungen att ta en dusch på det också.

Tro mig. (Säger jag och framställer mig själv som om jag alltid är hur fräsch som helst)

Jag var tvungen. Det hade varit ett brott mot mänskligheten i Gaddafi-klass ifall jag satt mig på tåget som jag var.

Så jag tog en snabb på ca fem minuter. Ok, typ tio minuter för vattnet var så superbt varmt och skönt och bredvid vattnet var det så jävla osuperbt kallt. Så det blev nog tio minuter. Vilket ledde till att jag missade bussen som helt säkert skulle ta mig i tid till tågets avgång.

Det fanns dock en bussavgång till som näppeligen skulle få mig att hinna i tid. När jag vandrade upp till hållplatsen hittade jag en tia. Av någon anledning tänkte jag vid samma ögonblick som jag plockade upp tian att "nu har turen vänt" även fast jag bara hade mig själv att skylla på så här långt. Sorry Fru Fortuna. Jag inser det onödiga i den tanken så här i efterhand.

Kanske var det Fru Fortuna som på förhand tröstade mig lite eftersom hon visste hur jävla skit det skulle gå sedan. Bussen stannade nämligen på alla hållplatser för att plocka upp folk och alla som klev på hade något slags problem som de skulle fråga chauffören om till råga på det ( Det kändes i alla fall så). Så medan jag satt där och kokade i min lilla stressgryta, bönade och bad att chaffisen skulle trampa pedalen i backen tyst för mig själv (Som en riktig svensk), så fortsatte klockan att gå.

När bussen slutligen var framme i centrum så var det bara att hoppa av i 120 km/h och försöka springa allt jag kunde till tåget. Givetvis var dock den bra trottoaren fram till tågstation avstängd pga något slags takarbete antar jag, "Fotgängare hänvisas till andra sidan vägen" stod det. "Fuck me" tänkte jag och drog över till den andra sidan, den sämre sidan, eftersom den uppenbarade sig som ett isigt helvete.

Jag köper inte att helvetet enligt legenden ska vara varmt utav bara fan. Det är nog is överallt därnere. Is är värre. Speciellt om man springer i hög hastighet på det. Med sneakers.

Såååå.... Jag drog en vurpa av den högre graden och landade rätt obekvämt på min högra armbåge. Reste mig sedan upp lika snabbt men insåg att jag hade för ont för att sprinta vidare, så jag kastade min hipstermössa (Köpt på Dressman så det är en fejkhipster) i backen, drog några inte så väl valda ord, kastade en intensiv blick på fjortistjejerna som stod och fnissade en bit bort. Fick dem att sluta. Dagens enda seger hittills.

Efter en stunds desorientering som en följd av ilskan så kunde jag även se mitt tåg tuffe-tuff-tåga iväg på säkert avstånd.

Så jag gick till Donken och köpte en Cheese för tian jag hittade istället.

Innerst inne visste jag nog att jag inte skulle hinna så fort jag klev ur sängen.

//Förövrigt...Så tycker jag Fru Fortuna kunde ha bjussat på....Låt säga...I alla fall en femtiolapp!

Bäbis, bäbis, bäbis oooh

Tjuvlyssnade på en ung pojke på pendeln idag. Det må låta lite freaky men är ganska oskuldsfullt i det här fallet. Han pratade i alla fulla fall på telefon med sin fader, var lite orolig över att åka tåg ensam och sådär. Men det humoristiska var ändå när han frågade sin far, "Vet du nu vem Justin Bieber är?" Antar att fadern ljög och sa ja denna gång. "Vet du vad som hände igår?", fortsatte pojken vilket jag antar att fadern svarade med ett ärligt nej på, varefter pojken exalterat utbrast "Han fyllde sjutton igår!", vilket jag antar att fadern svarade -vem?- på, något som pojken i sin tur svarade med ett lika exalterad "Justin Bieber!!".

Vilket var ett svar som jag hoppas att fadern i sin tur kontrade med ett kanske lite väl ärligt men välbehövligt vem-fan-bryr-sig-svar på. För sitt eget välbefinnandes bästa bör inte denna fadersgestalt ta reda på vem Justin Bieber är.

//Förövrigt....Så är Justin Bieber mot abort. Det är klart att han är det. Själv är jag för abort. Utan aborten så skulle Justin Bieber ha dubbelt så mycket fans världen över.

Tobo, definitely not the place to bo.

Vilket typiskt jävla måndagsmörker. Jag har glömt mp3:n i Stockholm. Jag klarade mig utan den på vägen upp till Gävle men då var det torsdagskväll och helg på väg. Nu är det måndag och inget mer än en stundande tuff pluggvecka ligger framför mina fötter. Känner för att sparka lite på den.

Ny kurs på G dessutom och jag har inte riktigt vågat kolla på kurslitteraturlistan än. Känns som något som kan framkalla sveda och värk i plånboken.

En annan är i alla fall en något sådär rutinerad Upptåget-passagerare. Ingen av stoppen i hålorna mellan Gävle och Uppsala irriterar mig nämnvärt. Bara lite. När jag inte har Mp3:n. Fan. Tobo är jävligt, måste vara det onödigaste stoppet i hela vida Sveriges spårsystem.

Om Tobo-kossorna lite otippat skulle vara ute och ströva mitt i vintern, så kan väl någon av dem bara kliva på tåget för att liksom stryka under hur nedrans fel det är att Upptåget stannar där.

//Förövrigt... Så tänkte jag packa lite nu.

Tunnelbanetänk.

Någon borde göra en kuslig historia kring "spökstationen" Kymlinge på blåa linjen i Stockens tunnelbanesystem. Den där betongbeklädda perrongen ute i ingenstans mellan Hallonbergen och Kista som det aldrig blev något bostadsområde runtomkring eller vad det nu än var planerat där för längesedan.

Kanske med något element om den kanske än kusligare men fullt aktiva stationen innan Kymlinge (Hallonbergen alltså). Där har barn stått för konsten på bergväggarna nere vid perrongen, barn som är vuxna idag. Eller döda. De skulle kunna vara döda allihop. Drabbats av någon slags förbannelse. Det känns som att det är upplagt för det.

Nu spökar de vid Kymlinge. De är inte långt ifrån Hallonbergen men på Kymlinge får de vara ifred och om någon mot förmodan skulle hamna på perrongen så är hans/hennes dagar räknade.

Grymt. Bra. Story.

...För en äkta svensk c-skräckis!

Nåväl, det är i alla fall sådant jag funderar över när jag åker tunnelbana.

//Förövrigt...Så hade de en högljudd fest på våningen under igår. Jag var avundsjuk ända tills RnB:n började gå varm ur deras högtalare.