Ett läckert tak som läcker.

Jag är uppvuxen i en familj utan smak när det gäller inredning. Eller smaken må kanske finnas där någonstans i ett hörn bakom ett packe dammsamlande lådor med oanvänt julpynt, men grejen är att det är inte någon som orkar lyfta bort lådorna och plocka fram smaken.

Sedan ett år tillbaka ser familjens hus ut på det sättet att det står lite lådor överallt runtom i rummen. Detta efter att far fick ett ryck och rustade upp vardagsrummet men inte riktigt tog det hela till sin spets utan bara skuffade över problemen som tidigare vistades i vardagsrummet till andra rum i huset. Så kan det vara.

Ibland kan man ha känsla för vad som är estetiskt snyggt men också likgiltighet till det. Med det menar jag inte att vårt vardagsrum är superfuckingfancy nuförtiden, absolut inte. Det är bara det senaste försöket under detta tak att skapa någonting superfuckingfancy. Ett försök som varade så länge som familjen inte kom till insikt att det enda vi egentligen behöver under detta tak är just taket.

Ett platt tak som läcker lite då och då. Som vi brukar säga: " Det duger åt oss".

Storhetsvansinnet bor längre ner på gatan.

Kanske i det stora röda huset på hörnet där trettioplusparet som lever och frodas där hade en bröllopsefterfest som överträffade min egen dekadenta hemmafest förrförra lördagen. Min fest blev överträffad i musikvolym, antal gäster, promillehalt i blodet, varaktighet, säkert i antal knull på gästtoaletten också, ALLT!

Fast det var ju trots allt en bröllopsfest. Jag har hört att det ska vara rätt flippat med sådant. Eller i alla fall sett det på teve.

//Förövrigt...Så hittade jag farsans Charles Bukowski-samling bakom en av de där lådorna med oanvänt julpynt. Delade känslor kring detta faktum. Å ena sidan så kan jag nu helt gratis läsa fler av Bukowskis böcker, å andra sidan så vet jag att min far var där innan och läste om hur författarens alter ego Henry Chinaski käkade fitta dag ut och dag in.

Tunnelbanetänk.

Någon borde göra en kuslig historia kring "spökstationen" Kymlinge på blåa linjen i Stockens tunnelbanesystem. Den där betongbeklädda perrongen ute i ingenstans mellan Hallonbergen och Kista som det aldrig blev något bostadsområde runtomkring eller vad det nu än var planerat där för längesedan.

Kanske med något element om den kanske än kusligare men fullt aktiva stationen innan Kymlinge (Hallonbergen alltså). Där har barn stått för konsten på bergväggarna nere vid perrongen, barn som är vuxna idag. Eller döda. De skulle kunna vara döda allihop. Drabbats av någon slags förbannelse. Det känns som att det är upplagt för det.

Nu spökar de vid Kymlinge. De är inte långt ifrån Hallonbergen men på Kymlinge får de vara ifred och om någon mot förmodan skulle hamna på perrongen så är hans/hennes dagar räknade.

Grymt. Bra. Story.

...För en äkta svensk c-skräckis!

Nåväl, det är i alla fall sådant jag funderar över när jag åker tunnelbana.

//Förövrigt...Så hade de en högljudd fest på våningen under igår. Jag var avundsjuk ända tills RnB:n började gå varm ur deras högtalare.