Logiken, var är den?

Immanuel Cunt (Ingen som studerat en text av Immanuel Kant kan inte inte ha hört den torra ordvitsen förrut). Han ansåg sig veta allt om världen trots att han aldrig ens lämnade Kaliningrad under sin livstid. Han kunde dock skriva ganska övertygande. Immanuel Kant är definitivt en föregångare till Flashback-människorna som vet lösningarna på all världens problem men helst själva bara gömmer sig bakom en datorskärm.


Själv är jag dock ännu lite sämre, jag gömmer mig bakom en datorskärm lite väl ofta jag med, det stora dilemmat är dock att jag inte ens är i närheten av att ha några lösningar på några världsliga problem. Det jag finner lösningar på sträcker sig ungefär så långt som till vad jag ska äta eller om jag ska skita nu eller om en kvart.

Jag tror jag skiter om en kvart.

Och så dog Bin Laden. Nu firas det på gatorna över att en människa som alla liksom kände på sig redan var död nu faktiskt är död också. Bisarrt. Ingen Michael Jackson-effekt verkar gro efter Bin Ladens död heller. Konstigt.

//Förövrigt...Så var jag med om något konstigt på pendelperrongen idag. Högtalarna ropade ut meningen "Den här texten ska läsas upp x antal gånger" och så blev det, texten löd ut ur högtalarna x antal gånger. Var är logiken när man behöver den, Kant?

Jag är dålig när jag sitter här och sitter här.

Är det något jag har fått lära mig under den här terminen när jag har betat mig igenom Idéhistoria B så är det att den vite, västerländske, heterosexuella medelklassmannen är orsaken till all världens sorger. Med lite reservation för det där med medelklass, överklassen är än mer skyldig till jordens orättvisor. Men i mångt och mycket stämmer detta.

Jag är förjävlig. Jag är jädrans jävla förjävlig nu när jag sitter här framför datorn och studerar ("bloggar" är synnerligen närmare sanningen) och inte gör ett skit åt det faktum att jag och mina jämlikar har ställt till med massa skit, massvis med skit.

Fast man ska kanske inte ha för dåligt samvete. Ska vi tro på reinkarnation så kan vi säga att jag i ett tidigare liv har levt med flugor i ansiktet och en svullen svältkagge, dött i aids och blivit belönad för mitt lidande med en plats i solen och snön på Svea Rikes i nuläget lite i smyg grönskande yta.

I en essä ska jag i vilket fall som helst gå till attack på västerlandet. Kritisera dess skeva bild av österlandet. Kolonisera inte mera med tanken, så att säga. Det är i första hand något jag måste göra för att få 7.5 fina västerländska högskolepinnar men lite i andra hand så ska jag kritisera mig och mina likasinnade för att själv må bättre.

Här ska sågas. Här ska straffas. Självplågeri. Jag är dum i huvudet som har svalt Alladin, Indiana Jones och Prince of Persia med hull och hår. Det är så det är där nere i mellanöstern, det är vildsint, barbariskt och laglöst, det är mystiskt, sagolikt och inte alls som hemma. Det är precis så det är. I våra huvuden, för våra ögon. Nu ska jag bearbeta mina tankar, få lite mer förståelse för vad det innebär att vara västerlänning, gå till botten med mig själv och mina förutfattade meningar. Det här blir, som man säger på det lite kluriga världsspråket ironiska, jävligt lätt.

//Förövrigt...Så trivs jag bäst hääär där jag kan ta det lugnt och dofta på snusprillorna. *Sniff, sniff*

Betingad av samhället.

Tyckte precis jag hörde pistolskott utanför fönstret (Förmodligen en smällare). Slängde en blick på klockan rent impulsivt. Jag menar, som en riktig jävla supermedborgare, ett skolboksexempel, ett föredöme! Ett föredöme som skulle veta att klockan var exakt 23.32 när det small då polisen senare stod i dörröppningen och undrade.

Nu när jag tänker på det... Nu när jag skriver ut det sådär. Varför i hela fridens namn slängde jag en blick på klockan? Samhället har sannerligen stöpt mig i en viss form.

//Förövrigt...Så tycker jag alla borde ta sig ett litet skratt till företagsnamnet på bilden längst ner i det föregående inlägget. Det kan vara medvetet att de valt en font som ger en sådan association. Jag menar, nu minns jag exakt vad företaget hette och var det ligger. När jag tänker efter så är det nog helt och hållet jävla smäll-medvetet. När jag ändå är igång, stället ligger på Hantverkargatan på Kungsholmen.

I helgen skyfflar jag maten på golvet med flit.

Lägenheten i Akalla. Det är sån kväll när både far och jag är här.

Far ska skyffla ner några skivor kokt falukorv på sin tallrik men skyfflar istället ner dem på golvet. Jag fnissar lite åt honom.

- Då får du plocka upp korvarna. Eftersom du skrattar.
- Men!?.... Men det var ett hjärtligt skratt?
- Nej, det var inte hjärtligt.
- Jo! Du överreagerar!
- När man försöker göra någonting, sedan misslyckas. Då blir man irriterad när någon skrattar. Skadeglädje är inte vackert!
- Skadeglädje är den bästa glädjen.
- Nej.
- Ajja, om det var jag som skyfflat ner korvarna på golvet så hade du kanske inte skrattat men du hade kallat mig klantskalle eller något liknande. Tycker du det är bättre? Du gör det jämt!
- Nej, jag har aldrig gjort så.
- Skitsamma, men nästa gång jag försöker göra något men misslyckas och du kallar mig klantig. Då ska jag komma ihåg det här.

//Förövrigt...Så är det Scrubs på sexan nu. När fan, jag upprepar, NÄR FA-AN!?..Ska jag tröttna.