Att vara någons geggamojja.

- Jag vill inte vara nån annans geggamojja.

Detta konstaterade en tjej 25-30 årsåldern som satt en bit ifrån mig på pendeln när jag åkte min vanliga looser-färd hem från skolan med hjälp av Stockholms allt annat än eminenta kollektivtrafik. Satt där och grubblade över allt det jag släpar efter med i skolan när hon fällde kommentaren.

Så.

Plötsligt släppte jag eländet jag tänkte på innan som om det var kokhett. "Jag vill inte vara någon annans geggamojja." Man kan fasen inte säga det bättre, kvinnan berättade vidare att hon blir runtskuffat på jobbet av chefen på lite ditten och datten hela tiden och att hon har ledsnat. Hon ville bestämma själv. Att vara någon annans geggamojja, något som en annan individ formar och slafsar runt med precis som den personen vill, det kan verkligen vara en mardröm.

Eller skönt. Det kan självklart vara skönt. Slippa ansvaret, geggamojja runt i andras händer och få deras spålinjer över sin formbara massa. Det är bekvämlighet, det ger rutiner och mycket tid för annat att vara geggamojja som någon annan plockat upp ur en leråker, som denna någon sedan också hållit fast i ett stadigt grepp.

Men vissa geggamojjor, som kvinnan på pendeln, har så sakteliga börjat bli för hårt klämda, hon rinner, sipprar och kladdar ut ur båda sidor av denna någons alltför stadiga grepp.

Hon hamnar någon annanstans, kanske på ett ställe som på ett positivt sätt är alldeles snustorrt och stilla. Ett ställe som inte kan forma geggamojja. Kanske är man då färdig. Troligtvis hamnar hon dock på en fuktig plats, där hon fortsätter vara formbar.

Hon vill bestämma, hon kommer kanske få bestämma precis som handen som höll henne innan. Men innan hon har fått börja bestämma så har nog någon helt annan plockat upp geggamojjan hon är i ett hårt men inte för hårt grepp.

Man är alltid någons eller någots geggamojja. I alla fall ända tills man blir torr, trist och oformbar. Eller bara är färdig. Och alldeles suverän.

//Förövrigt...Så tyckte jag att jag hörde vårfåglar idag. Såhär en dag i början av oktober.

En helt ovanlig tanke, en helt vanlig måndag.

Är mäkta less på att mina inbäddade youtube-videor hamnar s'att säga "all over the place".

Det ser allt annat än professionellt ut men sedan är det ju så att jag saknar professionalitet i allt jag tar mig för. Kan det vara så att målet med livet är att faktiskt bli professionell på något jävla ting? Eller målet och målet, tvånget är väl mer rätt ord. Det är tvånget med livet att bli f-ing proffs på något. Själv siktar jag på att bli professionell inom skrivandet. Vilket jag inte är. Vilket innebär att jag just i detta nu medan jag sitter här och sitter här så är jag rätt och slätt en sketen amatör.Och apropå att bara sitta och sitta här så är det ungefär vad jag gör, ja, för det som inte är professionellt utfört är bara slöseri med tid att döma av tidsandan.

En gammal amazon. En gammal amatör. 21 år gammal för att vara precis.

Eller säger man 21 år ung?

Ja, det kanske man gör ja.

Alltså, jag har all tid i världen, minus 21 år, till att bli proffs på något. Vare sig jag vill det eller inte! Super!

Kanske kan jag tjäna proffs-pengar på social kompetens på något sätt? För det är i alla fulla fall något jag har hutlösa, bottenlösa mängder av.

//Förövrigt...Så har ju den där Facebook-filmen (Jaja, The Social Network) en tagline som lyder "You don't get to 500 million friends without making a few enemies." Själv har jag 394 facebook-vänner men inte en enda ovän i HEEELA världen! Jag är för söt. Och typ mer poppis än Mark Zuckerberg.