Att vara någons geggamojja.

- Jag vill inte vara nån annans geggamojja.

Detta konstaterade en tjej 25-30 årsåldern som satt en bit ifrån mig på pendeln när jag åkte min vanliga looser-färd hem från skolan med hjälp av Stockholms allt annat än eminenta kollektivtrafik. Satt där och grubblade över allt det jag släpar efter med i skolan när hon fällde kommentaren.

Så.

Plötsligt släppte jag eländet jag tänkte på innan som om det var kokhett. "Jag vill inte vara någon annans geggamojja." Man kan fasen inte säga det bättre, kvinnan berättade vidare att hon blir runtskuffat på jobbet av chefen på lite ditten och datten hela tiden och att hon har ledsnat. Hon ville bestämma själv. Att vara någon annans geggamojja, något som en annan individ formar och slafsar runt med precis som den personen vill, det kan verkligen vara en mardröm.

Eller skönt. Det kan självklart vara skönt. Slippa ansvaret, geggamojja runt i andras händer och få deras spålinjer över sin formbara massa. Det är bekvämlighet, det ger rutiner och mycket tid för annat att vara geggamojja som någon annan plockat upp ur en leråker, som denna någon sedan också hållit fast i ett stadigt grepp.

Men vissa geggamojjor, som kvinnan på pendeln, har så sakteliga börjat bli för hårt klämda, hon rinner, sipprar och kladdar ut ur båda sidor av denna någons alltför stadiga grepp.

Hon hamnar någon annanstans, kanske på ett ställe som på ett positivt sätt är alldeles snustorrt och stilla. Ett ställe som inte kan forma geggamojja. Kanske är man då färdig. Troligtvis hamnar hon dock på en fuktig plats, där hon fortsätter vara formbar.

Hon vill bestämma, hon kommer kanske få bestämma precis som handen som höll henne innan. Men innan hon har fått börja bestämma så har nog någon helt annan plockat upp geggamojjan hon är i ett hårt men inte för hårt grepp.

Man är alltid någons eller någots geggamojja. I alla fall ända tills man blir torr, trist och oformbar. Eller bara är färdig. Och alldeles suverän.

//Förövrigt...Så tyckte jag att jag hörde vårfåglar idag. Såhär en dag i början av oktober.

U see me rollin' in my EPA-traktor. U kill me plz.

Ja, då blandar vi in Twitter idag också då. Såg en länk där idag, en polare som twittrade om det. Länken innehöll något som lätt kvalar in på min topp 5 över saker jag inte skulle vilja vara med om. Topp 5 värsta mardrömmar.

5. Bli nerkissad av män i Epa-traktorer.
Ovanstående hände några stackars barn i Getå (Ett lant-ghetto nära Norrköping). Att bli nerkissad är nog så otrevligt och sedan som grädde på moset (Eller som kiss i håret), bli det av någon som hänger ut sin dase ur en epa-traktor...Nej, fyfan. Man ska i alla fall ha respekten att kissa från en Lamborghini eller typ en Hummer-limma om man bestämt ska kissa på någon. Då kan de försöka dränka mitt skratt åt mini-penisen bäst de vill med sitt kiss.

4. Bli ofrivilligt bortförd i en Epa-traktor
Du bara vet att ingen kommer hitta dig där ute i grisburen i ladan någonstans i utkanten av Getå.

3. Åka Epa utan att ha blivit kidnappad.
Vet inte hur det skulle kunna ske. Skulle jag vara vilse mitt i Sahara-öknen och på vippen att dö av törst och se en Epa-traktor på håll så skulle jag förstås hallucinera. Men om det verkligen kom en Epa då med en potential att rädda mig hade jag noggrant övervägt oddsen på att en Dodge Viper skulle komma slirandes på sanddynorna en halvtimme senare. Noggrant. Ritat ekvationer i sanden och sådant medan Epan brummar förbi i 10 Km/h.

2. Ligga kidnappad i bakluckan med munkvael i en Epa samtidigt som kidnapparn beställer 46 cheeseburgare i driven på Donken i Valbo åt sig själv utan att jag kan skrika "Jävla White trash-fetto!!!" till honom.
Kom igen, bjud på några.

1. Sjunka så lågt att jag köper en Epa-traktor till mig själv.
Förklaring lika överflödigt som 46 cheese i driven på McDonalds i Valbo kl 23 efter middag och allt.