Tobo, definitely not the place to bo.

Vilket typiskt jävla måndagsmörker. Jag har glömt mp3:n i Stockholm. Jag klarade mig utan den på vägen upp till Gävle men då var det torsdagskväll och helg på väg. Nu är det måndag och inget mer än en stundande tuff pluggvecka ligger framför mina fötter. Känner för att sparka lite på den.

Ny kurs på G dessutom och jag har inte riktigt vågat kolla på kurslitteraturlistan än. Känns som något som kan framkalla sveda och värk i plånboken.

En annan är i alla fall en något sådär rutinerad Upptåget-passagerare. Ingen av stoppen i hålorna mellan Gävle och Uppsala irriterar mig nämnvärt. Bara lite. När jag inte har Mp3:n. Fan. Tobo är jävligt, måste vara det onödigaste stoppet i hela vida Sveriges spårsystem.

Om Tobo-kossorna lite otippat skulle vara ute och ströva mitt i vintern, så kan väl någon av dem bara kliva på tåget för att liksom stryka under hur nedrans fel det är att Upptåget stannar där.

//Förövrigt... Så tänkte jag packa lite nu.

Den här kommer du inte kunna vara utan i år.

Smith Westerns - Dye it blond
Det här är allt jag behöver idag. Jag behöver bara den solklara hitlåten med det otroligt medryckande riffet, Weekend. Jag behöver bara nynna till de rent löjligt bra verserna i Still new. Jag behöver bara gunga med benet till svängiga Imagine Pt. 3. Jag behöver bara gå in i trans och glömma allt till drömska (Alldeles fullpott-jävla lysande) All die young. Jag behöver bara ta in ännu en suverän poprockdänga i Fallen in love. Och sen behöver jag bara en till sådan i End of the night men jag får också fantastiska Only one och Dance away av bara farten. Emellan de sistnämda låtarna får jag dessutom en svulstig singalong-fullträff i Smile. Och när jag egentligen inte behöver mer för att klara mig igenom en bakis-söndag som denna så får jag också en stark avslutare i Dye the world. Jag behövde bara en genomlyssning för att förstå att jag inte kommer kunna vara utan den här plattan i år. //10.0

Superseriösa kromosomrubbade Sverige

För inte så längesedan så läste jag en artikel på Aftonbladets hemsida som handlade om debatten om vem som skulle få figurera på Sveriges kommande 200-lapp. Jag läste även kommentarerna, liksom för att leta efter riktigt sjuka förslag från ironiska människor eller bara förslag från människor med någon kromosom för mycket eller för lite.

Här följer några exempel på vad som förekom (Betygsättning 1-5):

Sven-Göran Eriksson
Betyg: 2
Nja. För ojämn hårväxt.










Leif "Loket" Olsson
Betyg: 5
Här behöver vi inte ta hänsyn till hår-problemet. Här behöver vi bara ta hänsyn till sådant som legendstatus och karisma. Ett glimrande, alldeles lysande förslag.










Linda Rosing

Betyg: 3
Någon kvinna på Aftonbladets forum hävdade att hennes man skulle bli mycket snålare om Linda Rosing fanns på 200-sedeln. Jag förstår inte riktigt det. Men eftersom Rosing är ett med sveriges mest exporterade människo-stereotyp så kan hon få lite poäng av mig i alla fall.






Per Gessle

Betyg: 0
Nej, nej, nej...









heatoN
Betyg: 1
En Counter strike-lirare på en svensk sedel. Tja, det är i alla fall bättre än Gessle.










Naken-Janne
Betyg: 4
Blir det helbild på sedeln är det ju suveränt. Jobbigt. Suveränt jobbigt!










Knutbypastorn
Betyg: 3
Har bra hårväxt men sämre värderingar och världsbild.










//Förövrigt...Så kan vi ju alltid ha en bild på Mohammed på 200-lappen. Skulle bli spännande! Kanske lite väl spännan..Eller..Nja, Astrid Lindgren, vi kör på Astrid Lindgren.

Hipsters just wanna have fun

Det är dags att erövra Girls just wanna have fun. Bara ta emot den med öppna armar, omfamna den med full kraft och slita den ur den stora massans händer. Vi ska dränka oss i Cindy Laupers ljuva smurfstämma precis när vi känner för det. När vi ses på lördag eller myser på fredag, när vi äter kyckling på måndag eller på torsdag. Det kommer bli en sjujäkla åktur. Vi kommer inte ens behöva vara ironiska, för vi ska ju erövra den. Den bästa av hipsters kommer att se hur seriösa vi är med att vi gillar Girls just wanna have fun. Han eller hon kommer få ont i magen av att försöka insupa den med samma lätthet hur dyngrak han eller hon än är.

Vilka är vi? Vi är de som har bra smak men inte gör en så stor grej av det.

Vad vill vi? Ha kul.

Allvarligt talat dock. Den är riktigt bra. Jag skiter i dess målgrupp, alltså inte kvinnor överhuvudtaget utan just det faktum att det är de som är låtens målgrupp. Hade jag skitit i kvinnor hade mina håriga och ölmagiga chanser att någonsin ha ett förhållande igen sett mörkare ut än Kameruns avbytarbänk. Och den situationen vill man ju inte försätta sig i.

//Förövrigt... Så ska jag spela Fifa nu.

Sport, bara sport, bara massor utav sport.

Tacka vet jag sportsändningar på teve. Under en ytterst medioker söndag som denna kan man fullständigt dränka sig i dem. Hittills har jag betat av lite italiensk fotboll (Lazio-Sampdoria) och en gnutta skidskytte. Nu sitter jag och kollar på Västerås - Edsbyn i Elitserien i bandy, kommentator Chris Härenstam har nämligen förmågan att göra en enkel bandymatch i serielunken hyfsat spännande med sin entusiasm och inlevelse.

Framöver denna söndag planerar jag att kolla på Frankrike - Egypen i handbolls-VM, lite mer italiensk fotboll (Lecce-Milan) och lite amerikansk fotboll.

Amerikansk fotboll förövrigt, är en ny bekantskap för mig. Sedan 10:an landade likt en klick grädde på moset i det analoga tv-utbudet har jag följt NFL ganska hyfsat. Det är inte som den sport man är van vid, det är korta spelsekvenser och man undrar om spelarna verkligen är trötta efter en match. Men så smått börjar man ändå lära sig att tycka om det hela.

Det roligaste är dock jakten på ett nytt favoritlag i en ny sport. Jag minns själv hur jag trodde den engelska fotbollsligan hette Arsenal till en början, hur fan jag hade kommit till den slutsatsen minns jag tyvärr inte, men jag skulle väl tippa på att det var fråga om läsförståelse. Året var 1998 och jag hade lärt känna sporten genom intensivt tittande på fotbolls-vm i Frankrike. När jag sedan blev varse om att min favoritspelare under vm 1998, Dennis Bergkamp, spelade i ett LAG som hette Arsenal var saken klar.

Än så länge har jag inte fått anledning att börja heja på något NFL-lag men det är ju vägen som är mödan värd.

//Förövrigt... Så är handboll en nygammal kärlek. Det svenska landslaget har visserligen haft skrala framgångar de senaste åren men jag tycker faktiskt inte, nu när jag sitter och följer VM i Sverige på tv, att jag haft anledning att sluta kolla på sporten. Handboll är fan lätt topp 3 i kategorin tittarvänliga sporter.

Det eviga skottandet.

- Jag bor fan hellre i en bajshytta någonstans i Afrika än här nu, sa min bror Tomas samtidigt som han skyfflade ännu ett lass snö upp på högen utanför huset. Jag höll med. Högen börjar se riktigt jävla monstruös ut vid det här laget. Det är även en hög som lockar till sig alla kvarterets ungar för att leka herre på täppan och kasta snöbollar på förbipasserande, ofta skottande, människor. Som mig. Och min bror. När ännu en snöboll från ett arrogant litet barn träffar ens jacka med en kraft som inte ens skulle döda en mygga, är det bara att tänka att man inte är värd mer och att livet su..Öm.

Jag kastade faktiskt en snöboll tillbaka också.

Höll på att träffa rakt i ansiktet på en tolvårig tjej.

Starkt gjort Simon, starkt gjort.

Det var i alla fall inte hårt.

Årets album, topp sex.

De bästa låtarna är ju inte riktigt samma sak som de bästa albumen. Så jag tänkte, nu när jag sitter här och bara väntar på att få käka julmatsrester, att jag gör en sådan lista också. Här är årets sex bästa skivor.

6. Surfer Blood - Astro Coast
Jag tror jag skrev att Surfer Blood är allt det Weezer borde ha varit idag. Det kanske inte är "spot-on" men jag tycker det duger som förklaring till varför Astro Coast är grym. Det var längesedan en så rakt igenom gedigen poprockplatta kom. Kanske till och med "Pinkerton-längesedan". Jag har tjatat om 6-minutersdängan Anchorage som innehåller årets mest självklara riff (glider in efter 3.30 i låten). Det är den absoluta höjdpunkten men man kan heller inte se förbi varken de tre inledande übercatchiga spåren eller låten som är skyldig till alla Weezer-jämförelser, Twin peaks.



5. Tame Impala - InnerSpeaker
För alla som gillar Dungen är det bara att lyssna och antingen hata Tame Impala för att de låter exakt som Dungen eller älska dem av samma anledning. Jag väljer att reagera på det senare viset. Det är som att Gustav Ejstes slutligen vågat göra en platta på engelska och överträffat alla förväntningar. Så är ju inte fallet men det är en kul tanke som faktiskt för min del ökar lyssningsvärdet på InnerSpeaker något så grymt. Eftersom Ejstes gick och blev lite för fin i kanten med "Skit i allt" så vinner Tame Impala med ruffiga låtar som Desire be, desire go och Solitude is bliss årets psykadeliska rock-battle med råge.


4. Caribou - Swim
Dan Snaith är hela tiden inne i en förändringsprocess men jag hade inte förväntat mig något som Odessa när jag för första gången satte igång singeln på Spotify någon gång förra våren. Det var dock precis vad jag ville höra, det var så jag ville att Caribou skulle låta utan att jag ens visste det innan. Så att säga. Det bästa med Swim är dock avslutningen med låten Jamelia, årets överlägset bästa klimax, så gåshudsframkallande.






3. Twin Shadow - Forget
Första spåret Tyrant Destroyed luktar lite The National, fast Twin Shadow gör det till och med lite bättre. Twin Shadow gör det till och med till en av årets bästa låtar. Sedan blir det 80-tal för hela slanten. Men med Forget så tror jag nog det här soundet gör ett första riktigt överseriöst försök att landa i folkets medvetande igen. Jag menar, sätt på dig den pastellfärgade kostymen och kör nedcabbat till tonerna av For now eller I can't wait och bara fatta grejen.





2. Yeasayer - ODD BLOOD
Han som jag köpte skivan av ville inte att jag skulle köpa den. Han hatade Yeasayer för att de hade gått och blivit så poppiga. Det var tur att jag redan hade bestämt mig. För det första behöver man inte vara så jävla svår hela tiden. Och för det andra, det finns för fan inte mycket som inte är innovativt på ODD BLOOD. Nej, den där skivförsäljaren var ute och cyklade på djupt vatten. Det Yeasayer släppte i år var en platta som saknar motsvarighet, det finns inget annat som låter som ODD BLOOD. Jag tror den där skivförsäljaren sitter hemma och smyglyssnar på den här plattan just i detta nu, dansar loss till O.n.e och gungar till I remember, bara glider genom alla tio spåren i något slags hypnotiserat tillstånd. Utan svårigheter, ibland ska det vara lätt att lyssna på något svårt.

1. Titus Andronicus - The Monitor
"I WAS BORN TO DIE JUST LIKE A MAN!!" skrålar Patrick Stickles i Four score and seven. En riktig man lyssnar på Titus Andronicus. Så mitt förslag är att alla män som ska ut ikväll såhär på juldagen trycker igång The Monitor eller Titus debutalbum och ballar ur på riktigt.