Plötsligt så är det nästan vår.

Svenska Spel marknadsför Triss med en väldigt random kampanj. Ordet "plötsligt" är egentligen det enda genomgående i kampanjen sedan kan det stå vad fan som helst.

"Plötsligt så forsööker veij skreijva poå skåånska"

Sedan så står det hela med svarta bokstäver på en gul bakgrund.

Det sorgliga är att det knappt finns någon i Sverige som inte fattar att det handlar om just Triss. Vi är så hjärntvättade.

Men jag ska inte klaga på det, för plötsligt så är det nästan vår.

Själv satt jag på balkongen en stund idag och avnjöt en kexchoklad. "Haha, en fucking kexchoklad" tänker ni kanske och funderar över varför jag inte tog en glass eller nåt sådant. För det första är det smart att käka kexchoklad utomhus med tanke på hur mycket de smular. För det andra så kände jag att matolja eller ärtsoppa inte hade blivit så värst festligt.

//Förövrigt...Så greps jag av panik när jag insåg att sommarjobbssökandet borde ha gjorts för länge sedan. Aaaah, vårkänslor!

Jag är världens ödmjukaste snubbe. Och Sveriges mest populära tjockis sedan 2005 (Vi glömmer dig aldrig Svullo)

Hoppet är inte det sista som överger en, det är bukfetman.

Så vitt jag vet så var jag normalviktig när jag föddes. De obligatoriska 3 kilona och lite till. Så vitt jag minns så har jag dock alltid varit lite överviktig. Alltid haft lite kagge, alltid en haka extra eller två. Så har det bara varit.

Men det är en ödmjukhetens bukfetma och en ödmjukhetens dubbelhaka jag besitter. Är man inte helt fager får man ju se till att utveckla andra aspekter av sig själv. Man lär sig att vara rolig, en "klassens clown" och så lär man sig att vara fruktansvärt socialt kompetent. Lite övervikt kan ju som bekant göra en lite osäker på sig själv, vilket ofta leder till att man lägger på sig ännu lite mera. Övervikt kan tynga ner en mentalt men eftersom jag i övriga aspekter utvecklats till en alldeles lysande människa med ganska gott självförtroende, så ser jag alltså min övervikt som en för ögat synlig ödmjukhet.

Lite extra tyngd som tillåter mig att ha båda fötterna på jorden, inte sväva iväg och bli alldeles odrägligt jävla självgod.

//Förövrigt...Så har jag egentligen inte så här höga tankar om mig själv. Men detta fungerar i alla fall som förklaring om någon skulle få för sig att kalla mig tjock.

Ett problem är ett problem.

Diskade nyss. Nu vägrar kranen sluta droppa. Vad är det frågan om? Det här är en katastrof.

Relativt sett.

Jordbävningen med tsunami som följd borta i Japan spelar i en annan liga.

Mitt problem spelar i Korpen i Nolmyras division 8 medan det som händer i Japan spelar i Champions league-finalen.

MEN! Vill jag säga, mitt problem är fortfarande ett problem med huvudbry som följd!

Förresten så... Kan man tala om I-landsproblem borta i Japan? Jag menar, Japan är ett I-land och de har definitivt ett mustigt jävla problem just nu. Hemskt är det i alla fall.

//Förövrigt...Så ska vi vara glada att vi bor i Sverige, världens ofarligaste land, i tider som denna.

En morgon genomsyrad av skadlig förnekelse.

Skulle åka tillbaka till Stockholm idag var det tänkt. Hade en kursstart i huvudstaden idag efter nästan en hel vecka föreläsningsfritt som jag valde att tillbringa där jag kommer ifrån. Det gick dåligt. För efter att ha misshandlat snooze-knappen ett antal gånger för mycket, så hade även klockan oväntat nog tickat ett antal gånger för mycket. Det är faktiskt oväntat att klockan tickar vidare när du trycker på snooze-knappen. Av någon anledning är det alltid så jävla oväntat, chockerande och oändligt stressande att se att man inte har stannat tiden med den där knappen.

Ska uppfinna en snooze-knapp som stannar tiden på ens väckarklocka. Då behöver man i alla fall inte gripas av panik förrän man ser en annan klocka, typ den i köket efter att första koppen kaffe fått dina ögon att sluta kisa, ditt medvetande att sluta vara löst och dina öron att sluta brumma.

När jag väl klev upp så var jag tvungen att ta en dusch på det också.

Tro mig. (Säger jag och framställer mig själv som om jag alltid är hur fräsch som helst)

Jag var tvungen. Det hade varit ett brott mot mänskligheten i Gaddafi-klass ifall jag satt mig på tåget som jag var.

Så jag tog en snabb på ca fem minuter. Ok, typ tio minuter för vattnet var så superbt varmt och skönt och bredvid vattnet var det så jävla osuperbt kallt. Så det blev nog tio minuter. Vilket ledde till att jag missade bussen som helt säkert skulle ta mig i tid till tågets avgång.

Det fanns dock en bussavgång till som näppeligen skulle få mig att hinna i tid. När jag vandrade upp till hållplatsen hittade jag en tia. Av någon anledning tänkte jag vid samma ögonblick som jag plockade upp tian att "nu har turen vänt" även fast jag bara hade mig själv att skylla på så här långt. Sorry Fru Fortuna. Jag inser det onödiga i den tanken så här i efterhand.

Kanske var det Fru Fortuna som på förhand tröstade mig lite eftersom hon visste hur jävla skit det skulle gå sedan. Bussen stannade nämligen på alla hållplatser för att plocka upp folk och alla som klev på hade något slags problem som de skulle fråga chauffören om till råga på det ( Det kändes i alla fall så). Så medan jag satt där och kokade i min lilla stressgryta, bönade och bad att chaffisen skulle trampa pedalen i backen tyst för mig själv (Som en riktig svensk), så fortsatte klockan att gå.

När bussen slutligen var framme i centrum så var det bara att hoppa av i 120 km/h och försöka springa allt jag kunde till tåget. Givetvis var dock den bra trottoaren fram till tågstation avstängd pga något slags takarbete antar jag, "Fotgängare hänvisas till andra sidan vägen" stod det. "Fuck me" tänkte jag och drog över till den andra sidan, den sämre sidan, eftersom den uppenbarade sig som ett isigt helvete.

Jag köper inte att helvetet enligt legenden ska vara varmt utav bara fan. Det är nog is överallt därnere. Is är värre. Speciellt om man springer i hög hastighet på det. Med sneakers.

Såååå.... Jag drog en vurpa av den högre graden och landade rätt obekvämt på min högra armbåge. Reste mig sedan upp lika snabbt men insåg att jag hade för ont för att sprinta vidare, så jag kastade min hipstermössa (Köpt på Dressman så det är en fejkhipster) i backen, drog några inte så väl valda ord, kastade en intensiv blick på fjortistjejerna som stod och fnissade en bit bort. Fick dem att sluta. Dagens enda seger hittills.

Efter en stunds desorientering som en följd av ilskan så kunde jag även se mitt tåg tuffe-tuff-tåga iväg på säkert avstånd.

Så jag gick till Donken och köpte en Cheese för tian jag hittade istället.

Innerst inne visste jag nog att jag inte skulle hinna så fort jag klev ur sängen.

//Förövrigt...Så tycker jag Fru Fortuna kunde ha bjussat på....Låt säga...I alla fall en femtiolapp!

En helt ovanlig tanke, en helt vanlig måndag.

Är mäkta less på att mina inbäddade youtube-videor hamnar s'att säga "all over the place".

Det ser allt annat än professionellt ut men sedan är det ju så att jag saknar professionalitet i allt jag tar mig för. Kan det vara så att målet med livet är att faktiskt bli professionell på något jävla ting? Eller målet och målet, tvånget är väl mer rätt ord. Det är tvånget med livet att bli f-ing proffs på något. Själv siktar jag på att bli professionell inom skrivandet. Vilket jag inte är. Vilket innebär att jag just i detta nu medan jag sitter här och sitter här så är jag rätt och slätt en sketen amatör.Och apropå att bara sitta och sitta här så är det ungefär vad jag gör, ja, för det som inte är professionellt utfört är bara slöseri med tid att döma av tidsandan.

En gammal amazon. En gammal amatör. 21 år gammal för att vara precis.

Eller säger man 21 år ung?

Ja, det kanske man gör ja.

Alltså, jag har all tid i världen, minus 21 år, till att bli proffs på något. Vare sig jag vill det eller inte! Super!

Kanske kan jag tjäna proffs-pengar på social kompetens på något sätt? För det är i alla fulla fall något jag har hutlösa, bottenlösa mängder av.

//Förövrigt...Så har ju den där Facebook-filmen (Jaja, The Social Network) en tagline som lyder "You don't get to 500 million friends without making a few enemies." Själv har jag 394 facebook-vänner men inte en enda ovän i HEEELA världen! Jag är för söt. Och typ mer poppis än Mark Zuckerberg.

Fotbollen dör.

Jesus. För fotbollens bästa hoppas jag att denna Chilenska Under 23-landslagspelare inte når så jävla mycket längre i sin karriär. Om inte annat så kan ögonblicket då Bryan Carrasco tog sin Ecuadorianske motståndares hand för att smacka i sitt eget ansikte vara ögonblicket då fotbollen dog.

Tilläggstiden på fotbollsmatcher är ett skämt. De brukar ju landa på omkring 2-3 minuter. Nästa match jag ser i den italienska ligan ska jag sitta och klocka noggrant för att se hur mycket effektiv speltid det egentligen är frågan om. För 30 år sedan var nog de obligatoriska 2 minuterna tillägg ganska exakta. Det var på den tiden då ett målfirande var lika med att sträcka en arm upp i luften och jogga tillbaka till mittcirkeln, det var på den tiden det bara var att bita ihop och resa sig efter en hård tackling och det var på den tiden som man stod upp efter en tackling som inte ens träffade.

Idag så rullar man först några varv efter en tackling, sedan lyfter man upp sina shorts en bit för att visa att "han minsann träffade mitt lår och nu har jag ont precis där", sedan rullar man några varv till så att motståndarna i sin tur kan rulla ut bollen i pågående anfall, så att man sedan kan rulla av planen i snigelfart med sin fejkskada i högsta hugg.

Och ifall man lyckas göra mål idag, ja då ska det voltas och bildas tevepuckshög. Och innan spelet sätter igång igen så får man ju inte glömma att fixa frillan och kolla att ingen har snott ens nyinköpta Louis Vuitton-väska som ligger för världen att se på spelarbänken.

Kan inte någon domare bara lacka ur fullständigt i någon match framöver och lägga på 20 minuter? Skulle vara kul att se Christiano Ronaldos ansiktsuttryck när 20:an dyker upp på fjärdedomarens tavla och sedan lika kul att se när han väljer att filma en sista gång för att få kliva av.

//Förövrigt...Så... Inte för att jag gillar Liverpool men tacka vettja Dirk Kuyt. Han gjorde tre mål mot Man Utd igår och ser ändå rent inavlad ut i ansiktet. Dirk Kuyt! Slår vad om att han inte äger en Vuitton heller. Dirk Kuyt är fan fotbollens framtid.

Bäbis, bäbis, bäbis oooh

Tjuvlyssnade på en ung pojke på pendeln idag. Det må låta lite freaky men är ganska oskuldsfullt i det här fallet. Han pratade i alla fulla fall på telefon med sin fader, var lite orolig över att åka tåg ensam och sådär. Men det humoristiska var ändå när han frågade sin far, "Vet du nu vem Justin Bieber är?" Antar att fadern ljög och sa ja denna gång. "Vet du vad som hände igår?", fortsatte pojken vilket jag antar att fadern svarade med ett ärligt nej på, varefter pojken exalterat utbrast "Han fyllde sjutton igår!", vilket jag antar att fadern svarade -vem?- på, något som pojken i sin tur svarade med ett lika exalterad "Justin Bieber!!".

Vilket var ett svar som jag hoppas att fadern i sin tur kontrade med ett kanske lite väl ärligt men välbehövligt vem-fan-bryr-sig-svar på. För sitt eget välbefinnandes bästa bör inte denna fadersgestalt ta reda på vem Justin Bieber är.

//Förövrigt....Så är Justin Bieber mot abort. Det är klart att han är det. Själv är jag för abort. Utan aborten så skulle Justin Bieber ha dubbelt så mycket fans världen över.