I helgen skyfflar jag maten på golvet med flit.

Lägenheten i Akalla. Det är sån kväll när både far och jag är här.

Far ska skyffla ner några skivor kokt falukorv på sin tallrik men skyfflar istället ner dem på golvet. Jag fnissar lite åt honom.

- Då får du plocka upp korvarna. Eftersom du skrattar.
- Men!?.... Men det var ett hjärtligt skratt?
- Nej, det var inte hjärtligt.
- Jo! Du överreagerar!
- När man försöker göra någonting, sedan misslyckas. Då blir man irriterad när någon skrattar. Skadeglädje är inte vackert!
- Skadeglädje är den bästa glädjen.
- Nej.
- Ajja, om det var jag som skyfflat ner korvarna på golvet så hade du kanske inte skrattat men du hade kallat mig klantskalle eller något liknande. Tycker du det är bättre? Du gör det jämt!
- Nej, jag har aldrig gjort så.
- Skitsamma, men nästa gång jag försöker göra något men misslyckas och du kallar mig klantig. Då ska jag komma ihåg det här.

//Förövrigt...Så är det Scrubs på sexan nu. När fan, jag upprepar, NÄR FA-AN!?..Ska jag tröttna.

Tunnelbanetänk.

Någon borde göra en kuslig historia kring "spökstationen" Kymlinge på blåa linjen i Stockens tunnelbanesystem. Den där betongbeklädda perrongen ute i ingenstans mellan Hallonbergen och Kista som det aldrig blev något bostadsområde runtomkring eller vad det nu än var planerat där för längesedan.

Kanske med något element om den kanske än kusligare men fullt aktiva stationen innan Kymlinge (Hallonbergen alltså). Där har barn stått för konsten på bergväggarna nere vid perrongen, barn som är vuxna idag. Eller döda. De skulle kunna vara döda allihop. Drabbats av någon slags förbannelse. Det känns som att det är upplagt för det.

Nu spökar de vid Kymlinge. De är inte långt ifrån Hallonbergen men på Kymlinge får de vara ifred och om någon mot förmodan skulle hamna på perrongen så är hans/hennes dagar räknade.

Grymt. Bra. Story.

...För en äkta svensk c-skräckis!

Nåväl, det är i alla fall sådant jag funderar över när jag åker tunnelbana.

//Förövrigt...Så hade de en högljudd fest på våningen under igår. Jag var avundsjuk ända tills RnB:n började gå varm ur deras högtalare.

Ett inlägg där jag ber om mer snö. Slå mig på käften imorn om du vill.

"Snökanonen" är på väg. På radion imorse sa de att min ena hemstad Gävle ligger i riskzonen för att drabbas av en snökatastrof av dignitet anno '98. 1998 var året då barnen kunde hoppa från sina hustak och landa mjukt, året då landshövdingen tog bandvagn till jobbet och stortorget tog skepnaden av en labyrint. Har jag hört i alla fall, jag flyttade med familjen till Gävle året efter.

Själv hoppas jag att den där "Snökanonen" kommer i helgen, eftersom jag nästa vecka ska filma ett reportage på egen hand och har lite brist på bra idéer. Bring on the snow! Skicka ner en helvetisk jävla mängd, åh herren, skicka ner en helvetisk jävla mängd med snö! Så jag får något att rapportera om. Jag skottar till och med familjens platta tak i gengäld.

Hörde du det herren?! Du är ju en sådan typ som gillar hjälpsamma människor. Jag har inte läst bibeln men likt snön i Gävle '98 har jag fått det berättat för mig.

Men smält bort den mesta snön efter nästa veckas slut, tack.

Såg på tuben till Akalla idag att man kan sms:a "Be" följt av sin personliga bön till svenska kyrkan. Kanske ska dra iväg ett om "Snökanonen". Förresten, vad är "Snökanonen" för sjukt namn? Enligt radiopratarna var i alla fall Gävle, på grund av sitt geografiska läge, ett lätt byte för den. Mer greppade jag inte och det var i sin tur på grund av akut morgontrötthet.

Om man söker på svenska kyrkan på google så hamnar en länk där man kan gå ur kyrkan högst. Sen svenska kyrkan. Nåväl, jag läser böner som folk skickat in på deras hemsida nu. Det var nog riktigt att sätta dit en knapp där folk kan anmäla böner som stötande. För sitter den där reklamskylten kvar på tuben en fredagnatt efter ett krogbesök, då mitt omdöme inte sitter där det ska.... Så kan det sluta med en ovälkommen bön.

Eller bara en sådan här: "Kärlekens Gud, ge mig kraften att inte somna på tåget, visa mig vägen hem och fräls mig när jag försöker få nyckeln in i låset, Amen"

Annars så finns det en skön nu på hemsidan: "Gud, hjälp mig att bli den jag är. Ge mig den styrkan och det modet, Amen"

....."Bli den jag är". Gud kommer göra succé på den bönen vare sig han finns eller inte. Antar att det är så böner fungerar. Kör felsäkert, så blir du inte besviken. Det är lite som att jag skulle be om att kollektivtrafiken ska braka samman i vinter. Safe.

//Förövrigt... Lite halvgröna bananer är godast.

Lite självrannsakan över en kopp te.

"Det bästa med att vara helt ensam i ett rum är att ingen kan se att du är ensam." Dessa ord kläckte jag idag när jag efter en stunds ensamhet i en stor vestibul fick tillbaka mitt umgänge då min klasskamrat kom tillbaka från toaletten.

Vi skrattade båda åt kommentaren. För jag hade sagt det med avsikten att vara rolig. Men efteråt började jag tänka att fan, det var ju lite allvar i det där också. Själv var jag bara ensam under en ynklig pisspaus. Så här under facebook-guldåldern (Med all den popularitetshets som det medför) kan jag tänka mig att folk som är ensamma på riktigt inte gärna skryter om det.

Jag såg liksom mig själv utifrån (lite snett uppifrån som på film) när jag satt mitt i den där stora vestibulen. Jag tänkte verkligen på det direkt, skulle någon se mig nu så skulle jag se jävligt patetiskt ut. Men det var ingen där. Förutom jag. Och det kändes riktigt bra.

Folk hade kunnat missuppfatta hela min tillvaro här på jorden. Phew.

För även om min flickvän gjorde slut med mig förra veckan så känner jag mig inte så farligt ensam eller nedslagen. Lite bitter och lite fundersam. Men inte ensam och bortglömd utan det jag känner mest just nu är mitt huvud. Det värker litegrann. Det kan vara migrän, eller bara lite sömnbrist. Kanske både och!

Som jag sa till min före detta gymnasielärare på tåget till Stockholm idag, i den här åldern vänder man gärna på dygnet under helgen. Jag fick nog honom, som annars är ganska ungdomlig av sig, att känna sig lite gammal. Taskigt. Men i alla fulla fall, nuförtiden känner jag mig riktigt gammal dagarna söndag-tisdag.

Jag undrar när och var på vägen mot 30 kallajävliga som man hittar den där disciplinen att inte festa och gå och lägga sig lite hurfan som helst? Förmodligen på en söndag, en måndag eller en tisdag. Mitt tips!

//Förövrigt...Så har jag hört att 30 är det nya 20. Men då får ju 20 ta och bli det nya 10 för annars kommer ju inte folk överleva längre än låt säga rockstjärnedöden vid 27.

Billiga köttbullar smakar bäst.

Åtta stycken köttbullar, potatismos, lingonsylt och brunsås på Ikea-restaurangen. 16 spänn. Jag antar att de förväntar sig att jag också ska ta en runda inne i själva varuhuset när jag käkar så billigt. Men inte fan gjorde jag det idag. In your face Kamprad! I och för sig kostar nog några köttbullar, lite mos, lite sylt och lite sås säkert ungefär 1 krona och 50 öre för Ikea att servera, så det är väl lite in my face också.

Lite köttbullar, lite mos, lite sylt och lite sås in my face. Splash bara!

Men det var det värt!

//Förövrigt... Så missade Mr. Närvaro himself (Jag) en föreläsning på högskolan idag. Ett ytterst sällsynt fenomen, som tydligen kom jävligt olägligt. Det har varit gruppindelning och jag tror bestämt jag är förbisedd. Älskar tajmingen. Eller bristen på densamma.

Mina bästa öknamn topp 5

Det är möjligt så att jag drog på mig fler öknamn än många andra under min uppväxt men de flesta människor som gått grundskolan har nog haft ett eller annat. Här kommer i alla fall de jag kommer ihåg (De jag inte kommer ihåg är nog de värsta).

5. Simone
Det allra tidigaste. En fransk tjejversion av mitt namn. Det bet inte så jävla hårt! Minns något tv-program/film där det var någon tjej vid namn Simone som vid uppropet i skolan blev tagen för att vara en Simon och därmed fick duscha med killarna efter jympan. Kan ha kommit därifrån.

4. Den flygande köttbullen
Härstammar från min fotbollstid. Och från ett mål jag gjorde i en skol-dm kvartsfinal, då jag med min korta längd och min lite runda kagge hoppade ca två centimeter över marken och nickade in det jag minns som matchens avgörande mål.

3. Döskalle-Simon
Jag vet inte var denna väldigt specifika herre hade för några galna lsd-trippiga mardrömmar om mig på tiden då det begav sig, men jag var ju snarare mullig och inte närheten av döskalle-aktig i fejjan. Sedan vill jag bara göra ett omnämnande av en annan specifik herre som så fort något hade gått snett i klassrummet utbrast i ett "Det var Simons fel alltihop", bara för att han innerst inne visste att jag var minst trolig till att lika bakom något rackartyg. Han hade någon melodi till det också.

2. Mamma Scan
Ännu en köttbullereferens, fantasin sträckte sig inte längre. Den här minns jag att jag kunde bli lite upprörd över. Den var grotesk! Psykiskt nedbrytande på flera plan! Jag äter helst Felix köttbullar än idag.

1. Supermario utan svamp
Precis som med den flygande köttbullen så var det här också fotbollsrelaterat. Jag var liten och rund (Är ju fortfarande) och såg på sätt och vis ut som Supermario med mitt krulliga hår som grädde på moset. Dessutom var jag väl inte snabbast i laget och hade därför ingen svamp. (Supermario blir ju jävligt snabb och odödlig när han har en svamp). Det här öknamnet är dock ett genomtänkt, genialiskt mästerverk. Så jag klagade aldrig över det.

//Förövrigt... Så får ni som läser gärna påminna mig om något annat härligt öknamn jag haft eller berätta lite om ett eget.

Hårt arbetande män utanför Kista Galleria snackar om slarviga polacker, cigg, brudar...

...och om hur trottoar-stenplattorna för blinda ska ligga.